De drömmer om fast anställning

 Eva Csurolyai har en fas 3-plats vid en trädgårdsanläggning i Alnarp utanför Malmö. På fredagar har hon jobbsökardag.
Foto: André de Loisted

”Om jag går på teater
kraschlandar min ekonomi”

KÄVLINGE, SKÅNE
– Jag har sökt flera hundra jobb, minst. En gång sökte jag jobb som professor. Man får ha lite humor här i livet, säger Eva Csurolyai i skånska Kävlinge, arbetslös sen 2006.

På fem år har antalet arbetslösa i så kall­ade program med aktivitetsstöd mer än fördubblats, visar siffrorna. Eva Csurolyai är en av de dryga 22 000 med medlemskap i Kommunal som ingår i gruppen. Hon har en fas 3-plats vid en trädgårdsanläggning i Alnarp utanför Malmö. Varje fredag har hon jobbsökardag, då händer det att hon åker till Lund eller Malmö och går runt i butiker och andra ställen och letar jobb.
  Trots alla nekande svar, vägrar hon ge upp.
– I framtiden ska jag ha skitkul, jag ska ha ett jobb, säger hon.

I 30 år städade Eva i Kävlinge kommun, på skolor och förskolor mest. 2006 lades städningen ut på entreprenad. På grund av värken i benen och pressade städtider, kunde Eva inte följa med över till entreprenören.
Och här står vi nu, utanför Arbetsförmedlingen i Kävlinge. Vi ska ta bilder, förmedlarna är tveksamma tills de får syn på Eva.
  – Men det är ju Eva, utbrister arbetsförmedlaren Christina Pettersson och hälsar glatt.
  Eva Csurolyais goda humör och humor tycks smitta av sig, vart hon än går. Men hon får inget jobb för det.

I stället för att städa borde hon nog ha ägnat sitt liv åt att teckna och illustrera, inser hon nu. I ett annat fas 3-projekt fick hon för några år sedan komma tillbaka till sin förra arbetsplats, Arvidsborgs förskola, med uppgift att måla om väggarna i en korridor. Hon visar bilder på den färgglada väggen, det ser ut som ett proffs har gjort jobbet.
  – Jag har tänkt på det här med att teckna hela livet, men när jag var ung skulle man ha ett ”riktigt” jobb.
  Hon trivs bra i Alnarp också, men Arvidsborgs förskola har en särskild plats i hennes hjärta, förstår man.
  – Oj, vad jag grät när jag var tvungen att sluta där igen. Det var roligt att gå dit varje dag även om jag under tiden var tvungen att söka jobb och stå i.

Arbetslösheten har inte tagit knäcken på Eva Csurolyai, men ekonomin har försämrats drastiskt. I dag får hon ut 8 000 kronor före skatt på sin aktivitetsersättning.
  – Jag har en hyra på 4 000, så det säger sig självt att det inte går ihop. Sen ska jag ju ha mat och betala försäkringar. Men jag har flyttat ihop med en väninna, så vi delar på det. Om jag går på teater eller bio kraschlandar min ekonomi.
  – Men man lär sig på något sätt att njuta ändå …

ID. Eva Csurolyai 
Ålder: 59 år.
Bor: Kävlinge.
Familj: Ensamstående, barn och barnbarn.
Arbetslös sedan: 2006.
Gör: Fas 3-plats på en trädgårdsanläggning i Alnarp, inom den så kallade jobb- och utvecklingsgarantin.
Skulle vilja: Bli hjälptränare åt Pia Sundhage, förbundskaptenen för damlandslaget i fotboll.
Inkomst: Aktivitetsersättning 8 000 kronor före skatt.

Undersköterskan Ann-Marie Wonevik hoppas att hennes tjänst konverteras till en fast tjänst innan sommaren, men säker är hon inte.
Foto: Pernilla Wahlman

”Jag känner mig som
en riktig daglön­are”

GÄVLE, GÄSTRIKLAND
För snart ett år sen var Ann-Marie Wonevik i Gävle tvungen att gå till kyrkan för att få ihop pengar till julmaten.
  – Ibland blir det riktigt illa ekonomiskt. Men kyrkan hjälpte mig, de är fullt medvetna om hur det är för oss som är timanställda, säger Ann-Marie Wonevik, deltidsarbetslös sedan tre år tillbaka.
  Hon har det ändå bättre än många andra, säger hon. För det första jobbar hon ju faktiskt en hel del som timvikarie i äldreomsorgen. Och barnen är stora, hyran relativt billig. Men hon längtar efter fast jobb.
  – Jag känner mig som en riktig daglön­are, säger hon.

Vi sitter vid hennes köksbord. Runt omkring oss stryker Sessan och Gubben omkring, hennes två katter.
  Den här måndagen har Ann-Marie tackat nej till några timmar på ett av stans äldreboenden, hon har varit på 16 olika arbetsplatser sammanlagt.
  – Det är läskigt att tacka nej för man vet inte om de ringer för resten av veckan då.
  Ann-Marie Wonevik blev färdig undersköterska 2009, innan dess städade hon. Hon hoppas att hennes tjänst konverteras till en fast tjänst innan sommaren, men säker är hon inte. På väggalmanackan, bredvid diskbänken har hon antecknat: Den 30/9, 643 las-dagar.

Hon håller stenhård koll på när hon har rätt till en tillsvidareanställning. Nu är det 67 dagar kvar, eftersom hon samlat ihop ytterligare tio dagar efter noteringen i almanackan.
  – Jag skulle väl kunna fortsätta så här egentligen, men jag vill ha lugn och ro. Jag kräver inga jätteinkomster, men en jämn inkomst. Då kanske jag kan spara till en semesterresa. Jag har inte haft semester sen 2007.
  Ann-Marie Wonevik tillhör den allt mer krympande andelen arbetslösa som stämplar på deltid. Jämfört med för fem år sen, innan de hårdare reglerna för deltidsstämpling infördes, är det i dag hälften så många deltidsarbetslösa kommunalare. Och hon håller koll på detta också, så att hon inte kommer upp i de där 75 dagarna, som är max antal stämpeldagar för en deltidsarbetslös.
  – Jag har ändå jobbat så pass mycket så jag har bara kommit upp i 15 dagar ungefär.

Hon har sökt många olika jobb, nyligen till exempel på Akademiska sjukhuset i Uppsala. Men usla pendlingsmöjligheter satte stopp för den möjligheten.
  Personalförsörjningsverksamheten. Det är inte bara ett rekordlångt ord. Det är i händerna på denna kommunala enhet i Gävle som Ann-Maries öde ligger. Det är därifrån sms:en kommer, med erbjudanden om timmar.
  – Om jag väntar med att svara är det oftast för sent. Det kan till och med vara så att någon annan hunnit före även om jag svarar på sekunden.
  – Min framtid finns ändå här, men på ett fast jobb, säger Ann-Marie Wonevik.

ID. Ann-Marie Wonevik
Ålder: 41 år.
Bor: Gävle.
Familj: Ensamstående, två barn.
Deltidsarbetslös sedan: 2009.
Gör: Timanställd Gävle kommun.
Skulle vilja: Få ett fast jobb, lugn och ro.
Inkomst: Varierar beroende på antal timmar i arbete.

Jenny Våglin i Västerås har sökt runt 100 jobb i år. Inte bara i Västmanland utan också i Örebro, Stockholm, Uppsala och Enköping. Att pendla är inget problem tycker hon.
Foto: Mats Erlandsson

”När man börjar fundera på
att bilda familj går det inte”

VÄSTERÅS, VÄSTMANLAND
Jenny Våglin i Västerås tröttnade, även hon, på den osäkra vardagen som timanställd. Hon valde att skola om sig från skötare till ekonom. Men det har inte hjälpt. Ännu.
  – När jag började utbildningen för två år sen skrek de efter redovisningsekonomer, det var jättebrist, sen vände det, säger Jenny Våglin.

Vi sitter i caféet på andra våningen i Skrapan, skrytbygget i Västerås. Sveriges åttonde högsta höghus, enligt Wikipedia-uppgifter. Här ska gallerian och caféet snart bort för att ge plats åt kontor i stället.
  Jenny Våglin ångrar inte sitt val att hoppa på den kvalificerade yrkesutbildningen, trots att det är så tufft att få jobb.
  – Jag tycker att det är så roligt. Jag har haft praktik två gånger i 13 veckor och jag trivdes enormt bra, särskilt på andra stället, säger hon.

Hon har sökt runt 100 olika jobb i år, gissar hon, inte bara i Västerås. Hon söker i hela Västmanland, Örebro, Stockholm, Uppsala och Enköping. Inte rädd för att pendla, konstaterar hon.
  Hon trivdes som skötare också, säger hon, men det var framför allt de osäkra anställningsvillkoren som knäckte henne.
  – Det funkar väl ganska bra så länge man är singel. Men när man börjar fundera på att bilda familj går det inte, man ska vara tillgänglig 24 timmar om dygnet i princip för att jobba.
  – Jag fick tillbaka epilepsin jag hade tidigare, när jag var timvikarie.

På den klassiska frågan: vad jobbar du med då? brukar Jenny svara: Jag är fritidsforskare.
  Varför säger du så?
  – Det låter lite mjukare, och så är det alltid kul att se reaktionen hos folk. Det var en som undrade hur man utbildar sig till det faktiskt.
  Är det en skam att vara arbetslös?
– Nej, inte i dag. Jag tror mer att det var så i min mammas fyrtiotalist-generation. I dag är det så många som är arbetslösa. Men det är klart, det är inte med stolthet jag berättar det. Det är mest ett konstaterande av fakta.

Hon är övertygad om att det snart löser sig.
  – Det är klart att jag kommer att få jobb. Om jag inte trodde det finns det ju ingen anledning att söka.
  Två timmar senare går Jenny Våglin till sitt första möte med sin nya jobbcoach.

ID. Jenny Våglin
Ålder: 33 år.
Bor: Västerås.
Familj: En man och två katter.
Arbetslös sedan: Augusti i år.
Gör: Söker jobb, söker jobb och söker jobb.
Skulle vilja: Jobba med ekonomi, löpande redovisningsfrågor, men även arbetsrättsfrågor.
Inkomst: Väntar på besked från a-kassan.