Jag minns det som igår, trots att det nu nästan gått ett år.
En känsla av obehag och smärta, det gjorde ont i mitt hjärta.
Att se dig sådär, du som alltid är så stark. Nu liggandes på marken helt livlös, helt tom.

Vågorna var stora och vattnet var kallt. Båten var trasig och det hemskaste av allt, du låg där i sanden och kollade på mig, med tårfyllda ögon och ledsam min.

Paniken kom krypande och jag visste inte vad jag skulle göra, du försökte säga mig något så jag böjde mig ner för att kunna höra.
Du talade till mig, du bad mig om hjälp. Men min kropp blev förstenad och ville inte lyda.
Jag såg på ditt ben, det var mörkrött och varmt, jag blev alldeles yr och såg allt som en dimma.
Var helt säker på att jag skulle svimma.

Du sa till mig med sådant lugn i din röst, att allt skulle bli bra. Jag trodde dig då, dum som jag var men förstod inte att jag aldrig skulle hinna. Hinna säga farväl, hinna ge dig en kram, hinna se dig skratta en sista gång. Så många saker man skulle vilja dela med sig av till någon som inte längre finns kvar. För du försvann denna dag, du lämnade världen.
Så hejdå min vän och lycka till på färden!