Han skildrar, berättar, alltid utifrån – som en slags tidsstudieman som ska effektivisera arbetet. Han ser aldrig värdet av mellanrummen, misstagen. Han ser bara den raka produktionslinjen. Och var den brister. Så, med detta sagt ska jag nu skriva om det som brister. Och jag gör det just eftersom min brist, mitt mellanrum så att säga – kan skapa värde för andra. Detta kommer nämligen inifrån.

Min skolgång var obefintlig. Min yrkeskarriär har präglats av kroppsarbete, tillfälliga påhugg, också inom vården – hela tiden har jag läst, skrivit, skapat ett system omkring mig, eftersom andra system inte kom att fungera. Jag misslyckades. Jag blev till slut mitt misslyckande.
  Också långt efter det att min litterära karriär blev en verklighet, så levde jag med denna känsla av misslyckande, denna brist, denna motoriska rörlighet som gjorde att jag som barn fick  bindas med tvättlina, som gjorde att jag fick gå om första klass, som gjorde att jag tvingades in i specialundervisning, som gjorde mig omöjlig – till slut också inför mig själv.

Mitt missbruk. Ensamheten. Utanförskapet. Och denna känsla: hur kunna komma in? Hur kunna bli ifrån detta som bara skaver? Bli människa? Mitt liv har varit delat i två: den yttre framgången som en skrivande människa. Böcker. Priser. Offentlighet. Den inre världen: ofullständighet, livssorg. För hur kunna komma över detta som sattes i mig redan som barn: du är inte som andra. Du får gå om, vara i specialklass. Dig får vi binda med tvättlina. Ni förstår säkert vart jag vill komma.

För en kort tid sedan fick jag ett namn på detta skuggfält som härskat i mig, fick en diagnostisk lösning som gjorde att jag kunde förstå mig själv, i alla fall bättre än tidigare, en enkel bokstavskombination som skapar så mycket debatt och hätska utfall: ADHD.
  Ja. Så enkelt var det. En utredning. En väg att gå. En befrielse som jag önskar alla dessa barn som nu lever i kaos och skräck inför sig själva, i denna obegriplighet. Det finns en väg.

Ja

att det finns en större öppenhet inför neuropsykiatriska diagnoser.

Nej

att ADHD fortfarande tolkas som ett tillkortakommande av en människas karaktär.