Det visar inte minst LO:s senaste lönerapport:
  2010-2011 ökade lönerna med 4,2 procent för arbetare och 4,3 för tjänstemän. Reallönerna ökade totalt 0,4 procent, och för enbart år 2011 minskade reallönen med cirka 0,5 procent – vilket är första gången sedan 1991. Nominellt hade perioden den lägsta ökningen på över 55 år. Lönerna för kvinnor ökade med 4,5 procent och för män med 4,2 – men för arbetare var det tvärtom, männen fick 4,3 procent och kvinnorna 4,0.  Lönegapet i kronor har ökat mellan LO:s mansdominerade (24 100 kr) och kvinnodominerade (21 100 kr) grupper.  Och gentemot tjänstemännen har skillnaderna också ökat: Tjänstemäns medellön är 44 procent – 10 000 kr – högre i månaden än arbetares.
  Det hjälper alltså inte Kommunals kvinnor om Unionens kvinnor får högre lön, klass styr lönesättningen minst lika mycket som kön.

För förhandlingarna 2013 är det därför välgörande och hoppfullt att LO-förbunden nu står eniga bakom kraven och fördelningen.  Men det är inte nog för att utjämna växande klyftor mellan arbetare och tjänstemän.
Samtidigt som rutavdragen ger främst tjänstemän möjlighet att via skatterabatt köpa privat läxhjälp åt sina barn, blir skolan en allt oroligare och mer ojämlik plats.
  Kommunals rapport om fritids ”Har någon sett Matilda?” visar: Dubbelt så stora barngrupper 2011 som 1980, tre gånger fler barn per vuxen, ökad oro för barnens välfärd under skoldagen. Samhället förlorar på att yngre skolbarn inte får det stöd de behöver, i synnerhet barn från ekonomiskt utsatta hem. Och alarmerande ökningar av kommuners och landstings kostnader för barn med problem visar att det förebyggande arbetet saknas.
  Skillnaderna mellan rik och fattig ökar i skolan och samhällets förmåga att utjämna avlövas. Lärarna får mer pappersarbete och allt mindre elevtid. I stället privatiserar vi skattebördan och lägger våra resurser på tidskräv­ande mätningar av en marknadsstyrd offentlig sektor. Samtidigt hamnar den utanför den offentlighet som det allmänna lyder under enligt grundlagen.

En stark lönekamp för LO-medlemmarna är viktigare än på länge. Men vid dess sida måste politiken finnas som det verktyg som kan utjämna klasskillnader där parternas ansvar tar slut. En politik som inte nöjer sig med mittens rike, utan som ser också det som stärker oss tillsammans.