Ingen människa är en ö
”Ingen människa är en ö, hel och fullständig i sig själv; varje människa är ett stycke av fastlandet, en del av det hela. (…) Varje människas död förminskar mig, ty jag är en del av mänskligheten. Sänd därför aldrig bud för att få veta för vem klockan klämtar; den klämtar för dig.”
John Donnes berömda ord tål att upprepas. Jag har jobbat här i Nicaragua i snart ett och ett halvt år, inom biståndsbranschen, som kommunikatör. Jag tror att ganska många har en rätt vag uppfattning om vad bistånd betyder nuförtiden, och ibland, när jag ska försöka kommunicera vad ”mina” organisationer Latinamerikagrupperna och Kooperation Utan Gränser gör, så vet jag inte riktigt heller.
Vi gör ju nämligen inte ett skit själva. Bygger inget, utbildar ingen, driver inga barnhem, delar inte ut någon mat.
Allt handlar istället om organisering. Om de organisationer som verkar här. De människor som har gått samman och vill förändra något. De som vill att kvinnor ska ha en inkomst och ett liv fritt från våld, de som vill att vår mat ska odlas på ett hållbart sätt, de som vill kunna försörja sig på sitt arbete, de som vill ha en egen bostad. Allt handlar om att stötta deras arbete, för att förändra strukturer som stoppar deras legitima krav.
I mitt jobb ser jag nästan aldrig den extrema fattigdomen. Jag möter istället människor som inspirerar, starka personer med stora hjärtan och skarpa samhällsanalyser. De kan ha knappa resurser, men de kämpar, de har ett mål. Den extrema fattigdomen är istället närvarande på plötsliga och skrämmande sätt.
Jag har bilder inpräntade i min hjärna som jag inte kan bli av med. Från att jag sitter i en taxi, på väg hem, slötittade ut genom fönstret. Vad jag först tror är en man kommer gående mitt i rondellen, med öppen skjorta. När jag tittar igen ser jag att det är en kvinna, hon är så tunn och smal, så smutsig, brösten syns och hon stirrar tomt framför sig.
Den vackra, unga tjejen passerar från bord till bord på ett enkelt lunchställe, drar upp sin tröja och visar att hon har blöja. Ber om pengar med låg röst och tackar noga alla som ger henne en slant, trots att hon ser ut att vara svimfärdig. Stora sår på benen, som är så tunna att de skulle kunna knäckas av en vindpust.
Den gråtande, snoriga tjejen som sitter på trottoaren och säger att alla har övergett henne, och hon är full eller drogad. Hon pratar om sin dotter, säger att de aldrig ska få ta henne. Jag ger henne taxipengar för att åka till sina släktingar, men ingen vill ta upp henne i taxin, hon är för smutsig och ögonen för röda.
Dessa stigman, att dessa kvinnor befinner sig i situationer som ingen människa någonsin frivilligt skulle sätta sig i. Det är jobbigt att möta. Fattiga människor är jobbiga, desperation är jobbigt. I Sverige kommer jag inte behöva möta dessa bilder alls lika ofta.
Men jag måste tro på organisering. Jag vet att det hjälper att gå samman, det hjälper att få vara med andra i samma situation, det hjälper att se att man inte är ensam. För människor med akuta behov måste det finnas andra resurser, det är självklart. Och vi måste strukturera vårt samhälle så att även de kan få hjälp. I Sverige är en av de absolut viktigaste frågorna därför att försvara vårt trygghetssystem, att sluta montera ner välfärden. Motstånd och organisering. Och att vi delar med oss.
Solidaritet kommer alltid att behövas. En annan gång är det du som hamnat mitt i stigmat, som förlorat och inte har några verktyg för att ta dig därifrån. Det är därför ingen pratar om bistånd längre. Det handlar om gemensam kamp. Ingen människa är en ö.
Jag och mina kommunikatörskollegor inom CLOC-Vía Campesina på skolan Escuela Campesina Francisco Morazán i Managua, Nicaragua. Tillsammans är vi starka.