Ska åka till Honduras för att göra reportage till Leva Lika-projektet som drivs gemensamt mellan Kooperation Utan Gränser och Diakonia med finansiering av Postkodlotteriet. Eftersom jag är ensamstående morsa tänker jag släpa med min unge och se till att underhålla honom bäst det går medan jag jobbar på.
  Jag har aldrig varit bort från honom i fler än två nätter, och även om sju år är ganska mycket så verkar det fortfarande inte alls som att han är pigg på att jag stannar borta längre tid. Jag tänker att det kanske inte är så konstigt, eftersom vi alltid har bott långt ifrån den närmaste släkten och därmed har fått lita till vänskaper när det gäller barnpassning, vilket har inneburit att jag nästan bara bett om hjälp i nödfall. Det är jag och kiddo mot världen liksom, på gott och ont. Det blir mer eller mindre per automatik en väldigt nära relation.

Det är ganska olika hur arbetsplatser ser på det här med att ta med barn. Jag pendlar alltid mellan att vara otroligt tacksam att jag tillåts överhuvudtaget (i detta fall har jag inte ens frågat faktiskt), till att känna mig irriterad över att det ska vara så bajsnödigt effektivt hela tiden. Min egen upplevelse av att ha med min son på jobb har också varit väldigt blandad. Från att bli störd till att se hur han öppnar dörrar för mig – en del människor gillar tack och lov ungar.
  När jag var yngre hade jag absolut inget tålamod med barn. Jag tror att jag var så extremt upptagen med att försöka verka cool under några år att jag var tvugnen att distansera mig från allt och alla som hörde barndomen till. Jag önskar nu i efterhand att jag hade varit lite mer openminded, men det förflutna är som bekant som det är. Det enda jag vet är att jag nuförtiden stör mig på vuxna som inte kan hantera barn för fem öre – vad är det för skumt handikapp, liksom? Barn är en del av samhället, det är bara att suga i sig och hantera, det är liksom ingens rätt att bete sig illa mot ickevuxna för att de inte riktigt har lärt sig alla regler i samhället ännu.

Just den här gången ska jag åka ut på landet, en by som heter El Triunfo, och där brukar folk generellt vara lite mindre hetsiga och effektivitetsinriktade och gilla ungar. Det är fint när jag känner att tack vare mitt barn, kan jag börja prata om känskliga ämnen och ställa frågor som kanske inte varit möjliga annars.
  Det är möjligt att barn inte funkar i styrelserum, och självklart går det inte välja när de ska få ett utbrott av trötthet eller tristess eller något annat störigt. Men de funkar ofta bland så kallat ”vanligt folk”. De som ler när han mopsar sig, för de vet hur det är. De som visar honom sin motorcykel eller bjuder på ett tuggummi, för att de fattar att han inte har lust att lyssna på vuxenintervjuer eller bli undanskuffad medan vi pratar pratar pratar. Andra föräldrar, äldre som yngre, de som vill ha barn, de som har syskon – alla öppnar sig när de ser att vi har något gemensamt. Vi lider samma kval, vi oroar oss för skolan, för kompisarma, för maten, för vår egen otillräcklighet och det syns.

Jag tror att arbetslivet skulle vara lite roligare om kidsen fick vara med lite oftare. Och i vissa fall, till och med effektivare.

Min son Cean tillsammans med Hilda från Rigores i Aguandalen, Honduras. Han blev magsjuk och Hilda botade honom med citronjuice och socker, medan hon berättade för mig om när polisen och markägarens privata vakter avhyste henne och hennes grannar från byn de byggt upp under elva år.