Jag vaknar strax efter fem av ljud. Det finns en kakafoni att välja på. En motorcykel utan ljuddämpare som bränner förbi på gatan, och den patrullerande säkerhetsvaktens ilskna visselblås efter hen (alla som stör sig så fruktansvärt på ordet hen – här är ett utmärkt exempel på hur det kan användas. Jag vet inte vilket kön det är på personen ifråga, alltså vore det inte korrekt att skriva han eller hon). En tupp gal, ett tiotal andra fåglar kvittrar nära eller på avstånd, en buss serietutar på den brusande motorvägen ett stenkast bort, en hund sätter igång att gnälla.

Men det som fångar min uppmärksamhet är ett svagt svischande ljud, som kanske kommer ifrån en insekt, eller beror på att jag glömt stänga av en vattenkran någonstans. Det händer ibland, eftersom vattnet ofta stängs av några timmar på eftermiddagen. Plötsligt tystnar det oväntat och jag drar en suck av lättnad att det inte legat en vattenslang och sipprat dyrbart vatten rätt ut i intet hela natten. Kalla mig snål eller vad ni vill, men det är en resurs till spillo och det grämer…

Vatten är en av de resurser som är i fara ifall det omdebatterade frihandelsavtalen mellan EU och Centralamerika, Peru och Colombia träder i kraft. När jag gjorde research inför en debattartikel (som sedemera publicerades i Upsala Nya Tidning, läs den här) åt Latinamerikagrupperna, organisationen jag arbetade för fram tills i juni, hörde jag för första gången talas om vattenstress. El Salvador riskerar att drabbas av vattenstress ifall avtalet går igenom, alltså att mer vatten används än vad som kommer nytt. Det låter som ett ganska läskigt scenario.
  Med frihandel kommer också förespråkandet av privatiseringar. Så vad ska en flaska vatten få kosta i slutändan? Vem ska ha råd med vatten? Om det redan är så att fattiga har dålig tillgång och rika god tillgång – hur hade ni tänkt att frihandelsavtalet ska förbättra situationen?

Frihandel har blivit det kapitalistiska samhällets svar på det mesta – allting handlar om för lite frihet, för lite rörlighet, för lite handel. Konsekvenserna för miljön och för de människor som måste bo i den miljön är alltid sekundära. Två extremt vattenintesiva industrier i Centralamerika är gruvorna och det alltmer expanerande storskaliga jordbruket, som bägge har tunga miljökonsekvenser och förväntar expandera i och med avtalet.
  Men jobben då? Ja, kanske generar det en del jobb. Men de stora vinsterna går naturligtvis inte till folket, utan försvinner med utländska ägare, sugs upp i storföretagen. För många här är det bara en annan slags kolonialisering. Det senast anlända skeppet heter Frihandelsavtal och den nya tidens erövrare EU. Låt oss bara hoppas att det inte leder till vattenbrist för människor som redan lider brist på så många saker.