James Bond-serien fyller 50 år och då slår givetvis Bond-fabriken på stort. Mer påkostat (det var tydligen möjligt), gott om blinkningar till gamla filmer och uppdaterade stereotyper. Till exempel gör Javier Bardem, en Bond-skurk som lite försiktigt antyds vara homosexuell. Och den i så många Bond-filmer pillimariske pryl-fixaren Q har här blivit ett ungt datasnille med hornbågade brillor.

Det smäller och brinner och sprakar något ofantligt när Bond får i uppdrag att leta rätt på skurken som tagit sig in i hjärtat av självaste MI 6, den brittiska underrättelsetjänsten och Bonds arbetsgivare. Nu hotas hela fundamentet, agenter ska dödas och motivet är som så ofta hämnd.
  Judi Dench fortsätter att mejsla fram sin chefs-figur M på ett sätt, som nog bara hon är mäktig. Komplex och rejält osympatisk blir hon filmens intressantaste karaktär
  Daniel Craig tycks ha blivit mer bekväm i James Bond-kostymen, som han här bär för tredje gången. Hantverket är gediget och att prislappen är hög märks. Men förvånansvärt mycket är utdraget och lite långtråkigt. Träsmaken gör sig påmind de sista 30 minuterna av den nära två och en halv timme långa filmen.
  Ola Rapace som skurkunderhuggare har inte en enda replik, men springer, skjuter och hoppar så snyggt han kan.

Länge känns filmen som en lång begravning av James Bond-figuren, något som tydligen slagit filmmakarna också för i slutscenerna utlovas vi en fortsättning.
  Tack!
  ”Skajfåål”, heter filmen för övrigt. Och inte det svenska skyfall, som man lätt kan tro.