I den femte och sista boken om polismannen Gunnar Barbarotti, får kriminalinspektören ta hand om ett gammalt försvinnande. Fallet har kopplingar till ett styckmord för många år sen.
  Barbarotti har en egen personlig kris att brottas med och hans tidigare religiösa grubblerier har övergått i ren gudstro.

Historien tuffar på i sakta mak och det Nesserska språket är som vanligt väl avvägt, men det lossnar aldrig riktigt. Det är som att Nesser är urless på sin Barbarotti och det smittar av sig på huvudfiguren. 
  Porträttet av den kvinnliga huvudpersonen som suttit av sitt straff för ett styckmord är bokens behållning.