Marja var med när aids kom

– Det var en enorm förändring när medicinerna kom. Vi tog hand om dödsdömda patienter och plötsligt skulle de kunna leva ett friskt liv.
  Sedan 1996 är hennes titel forskningsundersköterska på hiv-mottagningen på Huddinge sjukhus i Stockholm. En ovanlig titel, men Marja Ahlqvist blev tillfrågad eftersom forskningssjuksköterskorna inte hann med allt jobb när bromsmedicinerna kom samma år. Marja Ahlqvist har hand om blodproverna som används för att hitta nya mediciner och föra forskningen framåt.

Hit kommer framför allt patienter som redan har fått ett positivt hiv-besked och träffar ett team med sjuksköterska, läkare och kurator.
  – En del råkar fortfarande i stor kris när de får sitt besked, säger Marja Ahlqvist.
  Prover tas sedan kontinuerligt. Medicinerna idag är effektiva och risken att smitta andra minskar ordentligt.
  – Nu mår man ju bra om man sköter medicineringen, men det är livslång medicinering, så det är inte lätt att ha hiv idag heller.

Hiv och aids är mycket mer spritt i världen än i Sverige och man borde vara försiktig, säger Marja. Forskning visar att hiv ökar bland män som har sex med män.
  – Det har inte skrivits om hiv på många år och ungdomar vet knappt om att det finns. Sex är mer frigjort idag, man har kompisknull och kanske inte tänker på att skydda sig.
  Mycket har hänt sedan 80-talet när aids kom och folk var livrädda. Men Marja Ahlqvist är osäker på om människors attityder till hiv har förändrats så mycket.
  – Även om det inte är samma skräck som på 80-talet, så vet jag inte om folk är mer toleranta idag. Det är inte många som öppet går ut och säger ”jag är hiv-positiv”. En del skäms och en del är rädda för hur anhöriga skall reagera.

1982 kom den första patienten med aids till Roslagstulls infektionssjukhus i Stockholm. Marja hade jobbat där sedan 1969.
Främst unga män blev sjuka och Marja lärde känna dem väl eftersom många vårdades i flera år innan de dog.
  Ofta var det undersköterskorna som vakade över döende patienter.
  – Det var svårt att veta hur man skulle bete sig när någon var så dålig, vad man skulle säga till dem. Men vi fick rådet av vår psykolog att bara vi fanns där så är det tröst. Vi var en av de första personalgrupperna som fick handledning.

I höst har det inte varit lika tyst om hiv. Jonas Gardell är aktuell med både roman och tv-serie om hur unga män plötsligt drabbades av aids och dog. I några medier har man kunnat läsa att det bara fanns en sköterska på Roslagstull som vågade vårda aidssjuka på 80-talet.
Marja läste en sådan artikel och är mycket besviken på den bilden, eftersom hon själv var en av alla dem som vårdade döende patienter på avdelningen.
  Marja tycker det är bra att det kommer en bok och tv-serie, eftersom folk behöver påminnas om hur det var och att sjukdomen fortfarande finns. Men hon tycker att titeln ”Torka aldrig tårar utan handskar” ger fel bild av hennes arbete.
  – Vi är många som jobbade på Roslagstull som är besvikna för att man tror att vi inte vågade krama eller röra patienter. Jag kunde gå på bio med patienter och jag går ju inte på bio med skyddsrock.
  – Jag minns inte om jag torkade tårar, men det kan stämma att man hade handskar. I början innan man visste att det var blodsmitta och sexuell smitta sa man att det var kroppsvätskor och det är ju tårar.

Jonas Gardell. Foto: Thron Ullberg

Jonas Gardell blir mycket engagerad när jag tar upp ämnet. ”Torka aldrig tårar utan handskar” var något som en äldre sjuksköterska ska ha sagt till ett yngre vårdbiträde som Gardell intervjuat.
  – Det är en sann historia. Och den ställer på sin spets: vad är det att vara människa?  Vilket samhälle lever vi i, är det ett samhälle som torkar tårar utan handskar eller med handskar?  Det är en bild framför allt för hur hela samhället reagerade.
  I de två nästa böckerna fördjupar han och problematiserar det här, säger han.
  – Jag är helt övertygad om att det fanns fantastiska vårdare. Och jag är övertygad om att det fanns vårdare som hade starka fördomar om homosexuella, och tyckte att de fick skylla sig själva. Och det fanns de som var rädda av smittoskäl.