Det börjar som en helt vanlig dokumentär. Regissören Kari Anne Moe låter oss möta fyra politiskt engagerade ungdomar i Oslo. Det är försommar 2011 och framtidstron spirar. Sana från Sosialistisk ungdom vill bli debattör men är nervös för att stå på podiet. Haakon från Unge høyre siktar på en plats i bystyret. Henrik från Fremskrittspartiets ungdomsorganisasjon tränar på att bemöta anklagelser om rasism. Johanne från Arbeidernes ungdomsfylking är inställd på utlandsstudier och en karriär inom FN – men först ska hon på sommarläger på Utøya.
  Sedan kommer den 22 juli. En våldsam explosion skakar Oslo och bioduken blir svart. När bilden kommer tillbaka har 77 människor mördats av en högerextrem terrorist.

Filmteamet som har gjort Till ungdomen var på Utøya strax innan terrorattentatet. Vi får se bilder på skrattande ungdomar som badar, spelar kort och dansar. ”Det är ingen som vill dig något ont i natt”, sjunger en kvinna med gitarr. ”Jag skulle bara säga att jag lever”, säger Johanne när hon ringer hem till föräldrarna med en lånad mobiltelefon. På skämt förstås – ingen har en aning om vilka fasor som väntar.

Johanne överlevde massakern, men hur går en regissör vidare med sin film när allt har förändrats? Kari Anne Moe placerar Johanne framför en kamera och låter henne berätta. Om hur hon trodde att de första skotten var smällare. Om flykten över ön. Om hur hon och kompisen tog skydd i en bergsskreva. Om att terroristen plötsligt dyker upp framför dem. Om hur han skjuter ihjäl ett ungt par inför deras ögon. Om hur kvinnan och mannen lät när de dog. Det är ett nästan outhärdligt starkt vittnesmål som varar i evighet.

Det har producerats tusentals tidningsartiklar, reportage, radio- och tv-inslag om vad som hände på Utøya. Johannes sakliga berättelse drabbar mig hårdare än någonting annat. Efteråt känns det som att det ofattbara har blivit lite mer begripligt. Bättre betyg än så kan inte en dokumentärfilm få.