Se människan — inte missbruket

Det är den 19:e, dagen efter pension, stämningen är uppspelt. Många har köpt öl. Och KA är på besök.
  Håkan Bråkan, som han själv presenterar sig, kommer in i köket med en tjuga i handen. Pia Saario låser upp kylen och ger honom en macka med skinka och ost. Frågar om han vill ha gurka och paprika. Och det vill han, om det är gratis. Pia Saario låser upp kaffeapparaten och fixar en kopp kaffe. Vid köksbordet berättar Håkan om att han var gift i 30 år tills frun kastade ut honom.
  – Det var med all rätt, jag söp för mycket, man får sitt straff.
  Han har bott här i tre månader.
  – Det känns djävligt konstigt att bo på ett alkoholisthem.
  Pia lägger en trave enkronor i växel bredvid Håkans kaffekopp. Och han är snabb att säga:
  – Tjejerna här är så mysiga. De frågar alltid om hur det är och bryr sig om vad jag gör.
  Sedan tar Pia själv en kopp kaffe och går ut på verandan för att röka. Håkan följer med ut. Glenn Johansson sitter redan där med pipan. Septembervinden är småkylig. Men jargongen är lika varm som solen.

Tallbacken är ett omvårdnadsboende för missbrukare. Här finns inget krav på att vara nykter eller drogfri. Men man får inte dricka alkohol i de gemensamma lokalerna. Något förbud finns inte i lägenheterna. Krav finns däremot på att köpa ett mål mat om dagen.
  – De flesta här är hemlösa, det här är sista utvägen. Vi ska se till att de får ett drägligt liv, säger Pia.
  Majoriteten av de boende är alkoholister. Några är blandmissbrukare.
  Pia spärrar upp ögonen när hon berättar om hur hon ställde in en matlåda i kylen hos en av de boende och samtidigt hittade en kanyl. Men hon stack sig inte.

Pia Saario och Håkan Gustavsson.

Det rasslar när Pia rör sig. Det är nyckelknippan hon har i ett band runt halsen. Här är det mesta låst. På skjortan sitter två dosor. En är överfallslarm. En är larmet till porten, det piper till då och då.
  Nu är klockan halv tio. Sedan före åtta har hon delat medicin, hjälpt en kvinna upp, bytt en blöja, tittat in hos några av de andra, serverat kaffe och mackor för fem kronor styck. I korridoren går en av de boende med sin rollator och skriker:
  – Djävla fascister. När man blir gammal blir man omyndigförklarad.
Undersköterskan Katarina Björk pratar med honom, efter en stund kommer hon tillbaka.
  – De blir frustrerade när de inte får pengar. Vi får ta det, säger Katarina.
  Tillsammans med Pia diskuterar Katarina hur mycket han kan ha ”kritsat” (handlat på kredit) i kvartersbutiken och om samtal med godeman. Pia är kontaktperson för fyra av de boende, det betyder att hon är spindeln i nätet i deras liv. Framförallt när det gäller myndighetskontakter.
   Just nu är det rätt lugnt på Tallbacken. Annat var det förra hösten.
  – Det var ena knivslagsmålet efter det andra, säger Pia som då jobbade ensam natt.

Kommunals huvudskyddsombud gjorde en framställan enligt Arbetsmiljölagen 6:6 a. I den kan man läsa ”Låg personalstyrka gör att känslan av otillräcklighet och stress förekommer… Hot och våld förekommer…” Resultatet blev att några av de som bodde på Tallbacken flyttade, att extra personal sattes in på natten och att Securitasvakter med hund började gå runt i lokalerna flera gånger varje natt.
  Men nu är det sällan bråk. Rädslan som Pia och Katarina kände är borta. Då pratade de mycket i arbetsgruppen, gemenskapen är ett stort stöd. Men någon rutin för spegling finns inte, det är en metod där man pratar om vad som hänt, för att inte ta med sig problemen hem. Metoden är vanlig inom psykiatrin och på behandlingshem.
  – Vi jobbar inte med behandling, vi ser till att de lever. De får tak över huvudet, säger Pia.

Pia Saario delar ut matlådorna och får en kram av Åke Kårvall.

Det handlar om att acceptera att det inte går att hjälpa en missbrukare som inte vill bli hjälpt. Att se människan bakom missbruket. Och att motivera, ge beröm och morötter.
  En av de boende som varit nykter ett tag har just därför fått en ny kudde och ett nytt täcke. Men i dag hittar Pia två ölburkar i hans lägenhet. Sådana stunder kan det kännas tungt.
  Ändå lever hoppet hos Pia. Hennes bästa vän var missbrukare i 15 år innan hon slutade. Pia fanns där under alla år. Nu vill hon motivera andra.
  På köksbordet ligger anmälningslistan till nästa veckas höstfest. Pia kollar av vem som ska göra vad. För några veckor sedan var det bingo.  Men det är svårt med planerad verksamhet. Den dagen det är dags kan de boende vara för påverkade för att delta. Bara två av de 24 har en daglig sysselsättning.

I TV-rummet sitter fem män och ser biljard på Eurosport. Pias pass är snart slut. Innanför de tonade rutorna till kontoret rapporterar hon till en kollega. Hon nämner ölburkarna och säger att personen i fråga måste blåsa innan han får kvällens lugnande tablett.