När jag sitter här på stranden utanför hotellet på södra Kreta och  njuter av vinden som sveper omkring mig, utsikten över det klara,  turkosa havet och skyddet av parasollet för att inte solens strålar ska  bränna sönder mig helt, tänker jag på vilken fantastisk jord vi har. Jag upplever en enorm tacksamhet.
  ”Lätt att uppleva tacksamhet i den här miljön”, tänker kanske någon. Jag också. Och jag påminner även mig själv över att jag varje dag när jag  även är hemma i Sverige och mitt hem i Sollentuna, är så tacksam över den miljö som finns omkring mig. Våra årstider i Sverige är också en av  anledningarna till att jag älskar Skandinavien och dess otroligt häftiga natur, från söder till norr, från öst till väst.

Tacksamhet och trygghet i mig själv är i vår snabba värld inte alltid  det lättaste att finna. I omvärlden finns ett springande tempo på det  ena och det andra och många av dessa saker leder så klart till goda  tillstånd och tillfredsställelsen av att ha uppnått något. Något att  vara stolt över.
  Jag tror att många av oss oftast är stolta över det vi presterar. Det  är jag också. framförallt om det också leder till att någon annan  påverkats eller berörs av det jag gör. Är jag då stolt över mig själv  som människa och som den jag är? Och hur blir jag det om jag inte är  det?
  Jag tänker att detta går hand i hand och att vi behöver båda, en balans  mellan att vara tacksam, stolt och trygg i det jag åstadkommer i min omvärld, för mig själv eller andra. Och också kunna vara det samma i mig  själv.

I vår helhet som människor har vi bland annat en hjärnstam. Hjärnstammens funktion är bland annat att se till att vi läker, producerar hormoner vi behöver och sköter om alla organ och system.  Hjärnstammen ansvarar också för att kunna gå in i kamp eller flykt om vi blir stressade eller utsätts för t ex hot. I detta läge fungerar kroppen överlag dåligt då den gör allt för att överleva. Detta så kallade påslag av sympatiska nervsystemet bidrar till att vi utsöndrar stresshormoner och kroppens ordinarie funktioner pausas. Bland annat fungerar inte ämnesomsättningen som den ska, muskler och leder blir stela och vi får ett tunnelseende som letar faror. Att vara i detta påslag under en längre tid leder till många symtom och smärtor.  
  I detta läge blir det då automatiskt svårt att uppnå tillstånd som tacksamhet, trygghet och stolthet i sig själv. Detta tillstånd är nödvändigt när vi utsätts för faror och helt naturligt att det uppstår. Det är bara att vi idag får dessa påslag av stresshormoner för att vi är sena till jobbet, missar ett möte, irritation på jobbet, ska skjutsa barnen till aktiviteter och även när vi tänker oroliga  tankar utan att vi blir utsatta för något hotfullt utifrån.

Förmågan att nå avslappning ligger också hos hjärnstammen vilket  innebär att för att det ska vara möjligt att ske behöver vi stoppa upp  ibland. Få kroppen att förstå att vi inte är under hot.
  Alla former av stillhet där kroppens rörelser sker i långsamt tempo och  vi fokuserar på de sinnen vi har inne i oss. Vi upplever alltså små  signaler i kroppens känslor, hörsel och syn som ska tas tillvara på.
 Samt att vi andas stilla och inte gör något som vi vill. Då aktiveras  parasympatiska nervsystemet som hjälper oss att återbilda nya celler,  läka, få fart på ämnesomsättningen och framförallt blir en motvikt till förhandlingen med alla krav vi har på oss själva.

I avkopplingen, långsamheten eller stillheten får hjärnan chansen att  balansera upp det snabba och jag finner vad som är av värde för mig  själv. Vad som är viktigt och värdefullt i mitt liv. Då blir det lättare  att uppleva tacksamhet för det som är omkring mig och framförallt inne i mig. Att jag är så som jag vill vara i olika sammanhang och kan ta  beslut som passar bra för mitt liv. Det hjälper även mig att hantera  motgångar och tråkigheter lite lättare tror jag. Och framförallt njuta  av det som är värdefullt och det jag är tacksam för!
  Detta har varit dagens tema under föreläsningen ”Rör dig hjärna” där  deltagarna fyllt på med kunskap och övningar för att få en förståelse för att det är när vi stoppar upp som vi är på väg.
  Nu en stunds stillhet med blicken mot havet…