Igår träffade jag författaren Rosa Liksom. Hon är stor i sitt hemland Finland men mer okänd här i Sverige. Snart kommer hennes roman Kupé nr 6 på svenska och vi träffades för att prata om den och mycket annat. Om skillnader mellan Sverige, Finland och Ryssland. Om språk, kultur och sovjettiden. Om skor, vi blev båda mycket förtjusta i varandras färgglada kängor!

Sedan skrattade Rosa Liksom så mycket och hjärtligt att jag aldrig varit med om något liknande! Det är roligt och spännande att intervjua någon som man inte vet så himla mycket om, som inte tillhör den svenska kultureliten, som man inte har någon förprogrammerad ide om.

Kupé nr 6 handlar om en ung kvinna som på 80-talet reser längs sibiriska järnvägen. Hennes ofrivilliga sällskap blir en äldre man som har mördat, slagit sina kvinnor och som snackar om vodka, fittor och Stalin. Rosa Liksom har själv gjort en liknande resa och mött en man med samma bakgrund som mannen i boken.
Det är ruffigt, även om Rosa Liksom gör poesi av det hela. Att skriva så var inga problem, säger Rosa Liksom, vars modersmål är meänkieli, som hon beskriver som ett råare språk än finskan.

– jag är van vid brutala språkmiljöer, säger hon och fyrar av ett av alla höga och långvariga skratt.
Meänkieli är även ett språk som Rosa har skrivit några av sina böcker på.
– men det finns för få som kan översätta det så den här boken är skriven på riktig finska. Jag måste tänka på business också, säger hon, och skrattar igen.

I boken ville Rosa Liksom beskriva fenomen som inte fick finnas i Sovjetunionen, men som definitivt fanns: Mentalsjukhus, narkotikamissbruk, homosexuell kärlek och familjevåld.  

Mer om Rosa Liksom får ni läsa i ett reportage i nästa nummer av Kommunalarbetaren, och här på nätet förstås. Då tänker jag avslöja bland annat varför hon kallas Rosa Liksom när hennes egentliga namn är Anni Ylävaara.