”Ingen förstår vad vi har gått igenom”

Det står ”Skräckvälde” med stora feta bokstäver på löpsedlar över hela staden. På radio och tv pratar man om hjälplösa gamla människor som misshandlats av personalen på sitt äldreboende i flera år. Det är oktober 2010 och händelserna väcker förfäran och avsky i hela Sverige. I centrum för rapport­eringen står arbetsgivaren Kumla kommun. Kumlaborna är chockade över att det är så illa ställt i deras äldreomsorg och spekulationerna är i full gång om vilka de skyldiga är.

Grunden finns i Lex Sarah-anmälningar mot tre nattarbetande undersköterskor, vi kan kalla dem Berit, Anna och Camilla. I kommunens egen utredning beskrivs hur de bemöter de gamla med svordomar, elaka kommentarer och hur det rycks och slits i människor som inte kan försvara sig. Anna beskrivs som ”hård, kall och arrogant”. Berit som ”mest hårdhänt av de tre” och i två fall har hon knuffat och slitit i två kvinnor samtidigt som hon förolämpat dem med ord som ”tjocksmocka” och ”feta kossa”. En dam som ramlat ihop på toaletten får höra att ”vi får tillkalla brandkåren för du är så fet”. Camilla ”rycker och sliter i brukarna”, ”blir ”oxtokig” och har ett ”grovt språk”. Hon har bland annat dragit en man längs golvet i en korridor och samtidigt kallat honom ”gubbjävel”. Efteråt är armen hon drog i blå och skadad.

Lex Sarah-anmälningarna är inte de enda anmälningarna som görs. Samma dag som deras handlingar blir rubriker polisanmäls Berit, Anna och Camilla av kommunstyrelsens ordförande Lennart Eriksson (S). Brotten rubriceras som misshandel, förolämpning och ofredande mot grupp. Brott som kan leda till fängelsestraff. I SR:s nyhetssändningar säger Lennart Eriksson att uppgifterna om kriminella handlingar tvingar honom att agera.
   – Då är det min sak att se till att det utreds av någon opartisk eller av polisen, säger han.

Dagen efter kommer äldreminister Maria Larsson (KD) på blixtvisit. Hon har snabbt stuvat om i schemat för att försäkra sig om de gamlas väl i kommunen.
   – Det gör mig väldigt upprörd att äldreomsorg kan bedrivas på ett så ickevärdigt sätt som exemplet Kumla visar, säger hon till lokaltidningen NA.  
   Hon pekar på det stora ansvar som chefer har för hur äldreomsorgen fungerar.
   – En större delaktighet från chefshåll i Kumla hade minskat risken för en sådan negativ kultur som nu växte fram inom den aktuella nattgruppen, säger hon.

Det är lätt att föreställa sig den stora press politiker och tjänstemän i Kumla har på sig. Ledningen agerar, som Socialstyrelsen sedan ska konstatera, snabbt. Camilla, Anna och Berit varslas om uppsägning och på kort tid upprättas en plan för att komma till rätta med problemen. Lösningen är att ändra gamla mönster och strukturer. Chefer och anställda ska flyttas runt för att bryta upp den gamla invanda lunk som kommunens tjänstemän menar är upphov till problemen. Idag finns bara ett fåtal av de gamla cheferna kvar i kommunen.

Kumla skulle kunna vara ett skolexempel i hur man hanterar problem snabbt och effektivt. Men det finns en helt annan bild också. Anna, Camilla och Berit har redan från början sagt att de är helt oskyldiga. Trots att Socialstyrelsen och polisen har granskat ärendet och att Arbetsdomstolen har tagit upp det, så har det som hände och vem som talar sanning aldrig prövats. Dessutom kommer det att visa sig att kommunalrådet Lennart Eriksson som varit med och fattat flera avgörande beslut haft en stark personlig koppling till anmälningarna. Hans egen mamma är en av dem som påstås ha drabbats.

Anna var på Ålandskryssning när chefen ringde. Hon fick inte komma tillbaka till jobbet efter ledigheten. Mer än så fick hon inte veta, det hade ledningen bestämt.
   – Jag tänkte att det var något hemskt som hänt. Att det hade brutit ut en allvarlig sjukdom och att äldreboendet måste stänga på grund av smittorisk eller något. Jag kunde inte tänka mig att det var något jag gjort.

Berit och Camilla får samma besked och är lika frågande inför beslutet. Ovissheten får de leva med i flera dagar. Till slut berättar kollegor på äldreboendet där de arbetar att de misstänks för övergrepp mot de boende. Flera i personalen har blivit kallade till möten och utfrågade om hur Anna, Berit och Camilla beter sig på jobbet. I handlingar till Arbetsdomstolen, där kommunens agerande senare ska bli föremål för prövning, går att läsa vad som var orsaken till frågorna. En kollega förklarar under ett rehab-samtal att hon inte längre vill fortsätta arbeta natt. Hon har sökt dagtjänst men inte fått det. I samtalet säger hon att hon inte orkar arbeta med Anna, Berit och Camilla samtidigt som hon berättar om övergrepp och hårda ord. Uppgifterna blir grunden till lex Sarah-anmälningarna, som skrivs under av enhetschefen tillsammans med chefen för kommunens äldreomsorg. Ingen av dem har själva varit på äldreboendet nattetid.

Berit som har arbetat hela sitt liv inom vården och skulle gått i pension nu i vinter är bedrövad över det som står om henne i anmälningen.
   – Jag är inte sådan! Det är det som gör en så illa. Jag har arbetat sedan 1967. Jag har tyckt om mitt arbete och de gamla.
   Ibland tar jag fram en kartong jag har i källaren med betyg från gamla arbetsgivare. Alla är så nöjda med mig och säger fina saker. Det känns sorgligt att behöva avsluta sitt yrkesliv så här, säger hon.
   Hon är inte den enda som känner sig oskyldigt utpekad, Anna och Camilla är lika upprörda och menar till och med att ingenting av det som står i pappren är sant.
   – Bara tanken att vara så hård mot gamla är sjuk, säger Anna.
   – Jag skulle aldrig, aldrig kunna bete mig så, säger Camilla.  

De flesta av de andra kollegorna känner inte heller igen bilden som ges i anmälningarna.  Det framgår av polisens utredning och det har Anna, Camilla och Berits jurist Agneta Bern från LO-TCO-rättsskydd fått styrkt. Hon har träffat alla som arbetar natt på boendet och samlat in vittnesmål.
   – Många av dem är upprörda över hur utredningen gick till, säger hon.
Av de drygt 20 000 personer som bor i Kumla kommun arbetar drygt 1 600 i kommunala verksamheter. Anna, Berit och Camilla känner många i den lilla staden. Även om deras namn inte släpptes i media, så spreds de från mun till mun och fanns inom några dagar ute på nätet.
   – Den dagen det släpptes i media var den värsta dagen i mitt liv. Det matades ut överallt. Östes ut hur otäcka vi var. Jag kom inte ur sängen, bara grinade och grinade, säger Anna.
   – Jag stannade inomhus i tre månader och gick runt i pyjamas hela dagarna. Jag orkade inte möta folk, säger Camilla.

Historien fortsatte att rulla på också när rubrikerna upphört. Alla tre var avstängda från arbetet och varslades om uppsägning. Redan när anmälningarna gjordes inleddes förhandlingar mellan Kommunal och arbetsgivaren. Kommunal tyckte inte att uppsägningarna gick rätt till, när man inte kom överens drog förhandlingarna ut på tiden. Livet malde på i ett tomrum, en lång väntan fylld av ovisshet, samtidigt  blev stämningarna mot dem hårdare. De berättar själva om hot på nätet och att okända personer började höra av sig. Hemma hos Anna ringde telefonen ofta och när hon svarade slängde den som ringde bara på luren. På vindrutan till Camillas bil låg en morgon ett kors och en annan dag skars bildäcken sönder.
   – Det är ingen som förstår vad vi gått igenom. Jag hade aldrig klarat det här om vi inte hade varit tre och haft varandra, säger hon.

I förhandlingar mellan arbetsgivarsidan och facket har Camilla, Anna och Berit flera gånger blivit erbjudna att förlikas. De erbjöds flera årslöner för att säga upp sig, men de har hela tiden tackat nej.
   – Det här har aldrig handlat om pengar. Vi vill ha en ursäkt och få upprättelse, säger Anna.
   – Vi ville få det här utrett och bli friade en gång för alla. Därför hoppades vi att det skulle bli utrett i Arbetsdomstolen, säger Camilla.
   Så blev det inte. Vad som är sant i den här historien kommer aldrig att bli utrett. Trots att misstankarna har behandlats av kommunen själv, Socialstyrelsen, polisen och Arbetsdomstolen har de tre aldrig fällts för några brott, men heller aldrig friats helt från misstankar.

Kumla kommun gör själva den första utredningen av Lex Sarah-anmälningarna. Den görs snabbt och redovisas i korta bilagor till anmälningarna.  Det framgår att man intervjuat 14 personer, men inte hur många som har sett saker som de misstänkta gjort. Kritiken bygger på generella anklagelser och några få konkreta händelser. Vi får inte veta exakt när de skett, vem som drabbats, vilka som bevittnat händelserna och dessutom får inte Camilla, Berit och Anna komma till tals själva. Det finns heller ingen större utredning diarieförd i kommunen. Det kommer också att dröja innan de får veta exakt vad de misstänks för trots att en arbetsgivare är skyldig att berätta om orsaken bakom en avstängning. Inte förrän anmälningarna tas upp i Arbetsdomstolen kommer alla uppgifter på bordet efter att Camilla, Anna och Berits advokat begärt det.  
Socialstyrelsen gör en tillsyn efter rapporteringen i media. De träffar representanter för kommunen och tar del av deras utredning. Man kommer fram till att kommunen agerat snabbt och planerar för att rätta till de missförhållanden som kommit fram. Det görs ingen ny utredning för att ta reda på om händelserna verkligen hänt.
   – Det är inte vår roll. Att utreda det är arbetsgivarens ansvar, säger utredaren Margit Nordin-Lundgren.

Polisen är den enda myndighet utöver kommunen som gör en egen utredning. Deras förundersökning ska avgöra om Berit, Anna och Camilla ska åtalas och eventuellt dömas till fängelse för sina brott. Det görs en omfattande utredning, där i princip alla som arbetar natt på äldreboendet förhörs. I tre månader arbetar man med en över 90 sidor lång förundersökning, men den leder aldrig till åtal. Sara Hajslund Hansen, vice chefsåklagare i Örebro, tar beslutet att förundersökningen ska läggas ned.
   – Det var mycket generella uppgifter. Uppgifter som personer lämnade som de hade hört i andra hand och som man kanske kunde beteckna som rykten. Det var en eller två händelser som en av kvinnorna hördes om. Det fanns olika tankar om hur det gått till och ingenting som gick att styrka som brottsligt, säger hon.

Händelserna når Arbetsdomstolen när Kommunal efter strandade förhandlingar väljer att stämma Kumla kommun. Det är här det ska prövas om det finns bevis för att Camilla, Anna och Berit begått övergreppen de misstänks för och om kommunen därför hade rätt att säga upp dem.
   Den viktigaste bevisningen bygger på vittnesmål, nästan alla som arbetar natt på äldreboendet finns med. Fyra personer på kommunens sida ska vittna om de påstådda övergreppen. Ett tjugotal ska vittna till undersköterskornas fördel. De är kollegor sedan många år och ska berätta om att bilden av övergreppen inte stämmer, om kulturen på arbetsplatsen och om hur kvinnorna skött sina jobb.

Men kommunen ifrågasätter att så många ska vittna för Anna, Camilla och Berit. Deras advokat begär att Arbetsdomstolen ska avvisa alla som ska vittna för Anna, Camilla och Berit. Det hålls en speciell förhandling om vittnesfrågan men parterna kommer inte överens.  Några veckor efteråt skickar företrädare för Kumla kommun ett mejl till AD där de förklarar att de medger talan. Det betyder att kommunen ger undersköterskorna rätt i att de sagts upp utan giltig orsak och ska ge dem tjänsterna tillbaka eller omplacera dem. Det betyder också att det aldrig blir någon rättegång där bevis prövas och vittnen förhörs eftersom saken är avgjord. Ett och ett halvt års förhandlingar resulterar i att Kumla kommun döms att betala 120 000 kronor var i skadestånd till Anna, Camilla och Berit.

Egentligen borde den här historien vara slut här, men det är den inte. Kommunen trotsar domarna och säger upp alla tre. Det är lagligt eftersom de betalar de 32 månadslöner som lagen om anställningsskydd kräver om en arbetsgivare säger upp en anställd utan anledning. Räknar man med lön under avstängningen, rättegångskostnader, skadestånd och uppsägningskostnaderna så har hela historien kostat Kumla kommun nästan 4 miljoner kronor plus vikariekostnader. Trots miljonbeloppen har skuldfrågan aldrig blivit utredd, ord står fortfarande mot ord, men det hindrar inte Kumla kommun från att välja sida. När de medgett talan publiceras i flera medier ett pressmeddelande som kommunalrådet Lennart Eriksson skrivit under.

I det står bland annat ”Kommunledningen har vid träffar med dem som anmält sina arbetskamrater kunnat konstatera att många mår dåligt och vår uppfattning är att vi inte ska utsätta dessa personer för mer tråkigheter.” ”Kommunen vill rikta ett särskilt tack till de medarbetare som hade mod att påtala bristerna på äldreboendet.”
   Pressmeddelandet tar hårt på Anna, Camilla och Berit. Trots att Kumla kommun har dömts känner de att det är de själva som straffats. De har inga fler instanser att gå till. Bara att få ett nytt arbete har varit svårt, inom vården som de vill arbeta i är det till och med omöjligt.
   – Vi har blivit av med våra liv som de var och vi kan aldrig få dem tillbaka, säger Anna

Åklagaren som lade ner polisutredningen förstår känslan av vanmakt, men menar att det inte finns någon rätt att bli friad från misstankar i svensk lag.
   – Man har ingen rätt till en friande dom om man inte misstänks för ett brott. Det här är nog den rättvisa de får. Sen kan man tycka att kommunen inte gör rätt. Jag förstår att de känner sig missnöjda, säger Sara Hajslund Hansen.

För Anna, Camilla och Berit har hela processen blivit ett oläkt sår.
   – Folk säger att vi har vunnit och fått en massa pengar. De förstår inte. Pengarna har gått till att köpa mat till familjen för att jag inte kunnat få något jobb. Det blev inte mycket kvar, eftersom klumpsumman blev så stor att jag fick betala 58 procent i skatt, säger Anna.
   – Vi är tre undersköterskor och vi ska kämpa mot en hel kommun. Vi hade velat att det gick till rättegång så vi fick det här utrett och blev rentvådda, säger Camilla.

Fotnot: Uppe till höger i artikeln kan du lyssna på utdrag ur intervjun som KA:s reporter Pernilla Josefsson gjort med Lennart Eriksson, kommunstyrelens ordförande i Kumla.