I mars månad skrev jag några rader till Liv Beckström på Kommunalarbetaren att jag hade en idé om att skriva Skurhinksrapporter som skulle ingå i det större Skurhinksprojektet och presenterade det som samtidsreflektioner, i en slags dialog med Maja Ekelöfs bok Rapport från en Skurhink från 1970. Eftersom jag både arbetar nätter som personlig assistent och är verksam som författare, var det ju mycket glädjande att min egen fackföreningstidning bejakade mina intentioner. 

Nu finns ”Skurhinksrapporterna” på Kommunalarbetarens hemsida och dialogen med tidningen är mitt andrum och mitt värdefullaste stöd. På personliga assistent-arbetet ställer mina arbetskamrater upp så att jag kan åka och hålla mina föreläsningar och vi funderar på att skapa en skrivkurs för funktionshindrade. Allt detta värdefulla som pågår och om processerna får hållas öppna och bejakande, skapas värdefulla möten och möjligheter.
  Heidruns förlag som ligger i Torsby kommer ge ut boken Maja, Gunnar och jag- Skurhinksrapporter. Värmland är Skurhinkens hjärta och kampen för ett rättvist och solidariskt samhälle dess själ. Förläggaren, poeten och riksdagsmannen Bengt Berg kände Maja Ekelöf och höll talet på hennes begravning. Bengt känner även några av Majas barn och den äldste sonen bor i Karlstad. Cirklar både öppnas och sluts och skurhinkens kraft är märklig.

Jag är nyss hemkommen efter några dagar i Karlskoga där Maja Ekelöf föddes 1918 och dog 1989. Efter mitt besök i den värmländska orten som främst förknippas med Alfred Nobel och Boforsfabriken som tillverkar vapen är jag ännu mer övertygad om att klass, kön och etnicitet är helt nödvändiga glasögon för att se och förstå det samhälle som vi lever i.
  Sverige är inte vit homogen medelklass i Stockholms innerstad utan består av miljontals invånare som bor i städer, byar och orter så som Karlskoga, Karlshamn, Kiruna, Eslöv, Lidköping och Hallsberg. Det är som att livet utanför Sveriges huvudstad blivit lika osynligt och perifert som städerskorna, vårdbiträdena, vaktmästarna, personliga assistenterna och alla de hundratals travtränare som också har Kommunal som sitt fackförbund.

Respekt? Den brittiska sociologen Beverly Skeggs betonar just ”respekt och respektabilitet” i sin studie över brittiska arbetarklasskvinnor. Att känna sig respekterad, integrerad utifrån sin egen verklighetsuppfattning. Den som inte upplever sig respekterad vill heller inte ingå och det skapar ett demokratiskt underskott som politiska makthavare borde ta på största allvar om de vill ha röster från segregerade områden och nedläggningshotade bruksorter.
  Efter ungefär sex månaders arbete med Skurhinksprojektet känns det som jag reser tillbaka i tiden men även skönjer glimtar av en framtid som ser långt ifrån ljus ut. Maja Ekelöf skrev ett tidlöst litterärt mästerverk som motiveringen löd 1987 när hon fick Ivar-Lo priset men frågan är om vi verkligen vill ta till oss hur tidlös klassproblematiken är? 

Skrapar man lite på fernissan till välfärdssamhällets fasader så ser man alldeles för fort att vardagsslitet och orättvisorna är lika uppenbara 2012 som de var 1970. Fattiga och barnrika områden skulle lösas med Egnahem och miljonprogram och på Solvargsvägen 7 i barnrikeområdet Löten där Maja Ekelöf bodde har alla husen byggts om och har inglasade verandor. De fattiga och barnrika familjerna bor i segregerade områden och grundproblematiken består: Städerskor finns alltid och då som nu är det osynliga arbetet lika lågt värderat.
  Girigheten, kapitalismen är boven i klassdramat. 2012 är det kontroversiellt och verkligen inte politiskt korrekt att ens nämna ordet kapitalism, som bortom politisk retorik och ideologiska ståndpunkter, faktiskt är det ekonomiska system som styr världen. Det om inte annat förstår de som har läst Maja Ekelöfs Rapport från en Skurhink och hennes livshistoria är sorgsam dokumentation över kapitalismens och klassamhällets mekanismer och konsekvenser.

Jag hittade brevkorrespondensen på Kommunarkivet i Karlskoga mellan förläggaren på bokförlaget Rabén och Sjögren som utlyst tävlingen om den politiska romanen och Maja Ekelöf och den är plågsamt rörande i sin illustration över vad klass och kön är. Maja Ekelöf frågar om tävlingen är öppen för alla och det låter oss förstå att hon tvekade om en städerska från Karlskoga ingick i politiken. Breven låter oss även förstå att Maja Ekelöf både hade internaliserat och gjorde motstånd mot synen på arbetarklassens kvinnor. Hon skickade efter stora tvivel in sitt handskrivna manus som hon författat de få stunder som fanns över för den ensamstående fembarnsmodern och hårt arbetande städerskan i Karlskoga.
  Dessvärre kunde inte Rabén och Sjögren frångå sina regler att alla manus till tävlingen om den politiska romanen skulle vara skrivna på maskin. Maja Ekelöf erbjuds av förlaget att de kunde ordna en maskinskriverska till en högre kostnad. Pengar som givetvis inte Maja Ekelöf hade, så hon fick smyga sig in på tjänstemännens kontor under tidiga mornar och i stress och ångest med pekfingret renskriva Rapport från en skurhink innan hon började städa kommunhusets golv och damma tjänstemännens kontor. Så gick det till när det skapades ett tidlöst litterärt mästerverk och en städerska fick pressa sig till det yttersta för att ens kunna ingå i den förväntade formen för hur ett bokmanus skulle se ut.

Frågan är om det ens finns någon Maja Ekelöf 2012 som vet att förlag ibland utlyser tävlingar och en litterär genre som kallas arbetarlitteratur? Vi är långt från det ”röda och radikala 70-talet”.  Skulle en förläggare ens svara en städerska med invandrarbakgrund som på knagglig svenska ställer sin tvivlande fråga om hennes liv kan anses vara politiskt? De nödvändiga frågorna för alla som anser att klass är människors konkreta liv och att städerskors röster är lika viktiga att lyssna till 2012 som de var 1970.
  Har något förändrats? Ja, tack vare författare och rapportörer som Maja Ekelöf kan inte vissa röster tvingas till tystnad utan att klassmedvetna läsare förstår maktens olika fält och arenor. Vi har kunskap om att utan tillgång till datorer och rätt kulturellt habitus kommer aldrig den politiska samtidsromanen författas av Halima, Aydin, Fereshteh, Sveta, utan deras tankar, känslor och erfarenheter av dagens Sverige åker direkt i pappersförstöraren och städerskorna får fortsätta städa tjänstemännens kontor.