Driss (Omar Sy) har suttit inne ett halvår för rån. Nu vill han så snabbt han kan söka tre jobb, inte för att tror att han kan få dem, utan för att kunna få socialbidrag. Ett av jobben finns hos Philippe (Francois Cluzet) som är rik nog att pynta sitt slottsliknande hus med Farbergéägg.

Han är förlamad från nacken och ner och behöver en personlig assistent. Välklippta män med putsade skor sitter på rad och väntar oroligt på att bli intervjuade. Och så Driss. Han väntar inte. Han stormar in utan att böja sitt huvud i vördnad eller bry sig om hur han borde uppföra sig. Han säger det han tycker och ler. Philippe som är trött på att mötas av medlidande och överdriven respekt väljer honom.

Det här är på sätt och vis en trivsam Pygmalion. Driss är som den fattiga Eliza som möter Professor Higgins med ett rättframt sätt som inte finns i överklassens slipade manér.
  Det är också en skildring av hur två män som samhället räknat bort möter varandra och en kritik av hur många handikappade bemöts. Driss vägrar använda den vita fula handikappvänliga skåpbilen, där man kan köra in rullstolen med orden: ”Jag vägrar lasta på dig där bak som en häst!”. I stället drar han av skynket på en sportbil och väcker Philippes livslust i samma stund som han trampar gasen i botten. Philippe kan helt enkelt vara sig själv med Driss.

Manuset är nästan för bra för att vara sant, men är faktiskt till stor del det. Driss heter i verkligheten Abdel Sellou och filmen bygger på mötet mellan honom och förlamade Philippe Pozzo Di Borgo.
  Ett oväntat möte kommer garanterat att väcka debatt om omsorg och vård. Samtidigt är det här en av de roligaste filmer jag sett på många år. Se den!

Vinn biljetter!

Var med i utlottningen av biobiljetter till En oväntad vänskap. Skicka ett kort med namn och adress till: Kommunalarbetaren, Box 168, 101 23 Stockholm. Märk kortet ”En oväntad vänskap”.
Eller sms:a till 72672. Skriv karb film filmens titel namn adress (ett mellanslag mellan varje ord). Kostar 4 kr. Senast 26 september.