Blommans söta doft
Ligger tung över morgondaggen
Ensam står den
Omringad av stenar
Dess sköra blad
Viftar lojt
I den smekande vinden
Men blomman slokar
De blad som är kvar
Har blivit bräckliga
Vinden har varit för hård
Slitit ut blommans prakt
Solkat ner det fina
Tagit död på det underbara
Livet
Livet som fanns i blomman
Det som gjorde den så fin
Det som gjorde den så egen
Den svagt rosa en gång utsökta växten
Har nu givit upp
Givit upp livet
Givit upp tanken på att någonsin
Komma tillbaka
Till sitt praktfulla ursprung
Vinden tar i
Ett efter ett singlar
Blommans blad
Sakta till marken
Ett efter ett
Tills det återstår
Endast ett darrande blad
Kämpar desperat
Men får inget fäste
Inser till slut sitt öde
Släpper taget
Faller
Faller till marken
Det blir liggande stilla
Bland de andra bladen
Vinden slutar tvärt
Ty dock det är för sent
Blomman är borta
Präglad av den hårda vinden