Maryam är den som senast anlänt till en klass i en skola med barn från hela världen. Filmen ska enligt förhandsanmälningen skildra ”hennes kamp att /…/hitta en vän trots att hon saknar orden”.
  Men det filmen visar är inte hur Maryam integreras i ett nytt land, utan snarare hur tillvaron ser ut i en grupp med barn som saknar gemensamt språk. 

När Maryam ställer till med små uppträden och blir småmobbad av de andra barnen får man känslan av att det beror på kamerans närvaro, och på en förväntan om att det ska hända något som passar in i berättelsen om att hon skulle vara extra utanför för att hon är nyanländ.
  Musik liknande isländska elektronbandet Múm och en antydan till mangaestetik genom närbilder på barnet i pälsbrämad huva signalerar att det är en konstdokumentär – men filmen påminner mer om ett långt, lite ofokuserat nyhetsinslag i SVT.

Trots allt väcker filmen tankar – även om det kanske inte var de tankar filmskaparna hade tänkt sig – och skulle kunna fungera som diskussionsunderlag för hur man hanterar nykomna flyktingbarns språkutveckling.