Var ska man börja?
  Tror att mitt samhällsintresse började redan som sexåring. Då kom man med i Unga örnar i Johanneslund, Linköping. Fick många goa vänner och fick även pröva på olika saker, allt från att pyssla, snickra, måla, körsång, trafikvett, skogsutflykter och sång. Och ett centralt ämne var just värderingar i samhället. Även mitt musikintresse startade där, sedan tog flera år av körsång vid.
  Jag har alltid velat mer och mer men av olika anledningar har jag fått avstå till någon annan eller för att jag måste tänka på någon annan. Att sätta sig själv först har tyvärr aldrig varit något centralt i livet.
Det beror självklart på ens uppväxt och vilka förutsättningar och hänsynstagande som finns i omgivningen.
  Att livet inte är lätt, det vet jag utan något som helst förbehåll. Svårigheter i livet kommer alltid mer eller mindre, vissa kan man efter åren snart klara av men vissa saker tar extra lång tid, eller så försvinner de inte alls ur ens tankar. Det gäller att hitta en balans och orka gå vidare.

Sorgerna i livet har varit många, allt från att ha förlorat sina föräldrar, sin syster, nära vänner och släkt till andra saker i livet som känns tunga. Ibland har man helt enkelt känt sig överkörd av någon som tycker sig ha varit smartare eller klokare, eller vad det kan vara som gör att andra oftast tar för sig mera!
  Sorg för mig kan också vara att inte se varandra, att inte hälsa på varandra. Det har man från sin uppväxt, vikten av att hälsa och att byta några ord med varandra. ”Man behöver inte älska alla”, sa alltid min pappa, men att hälsa är folkvett. Kan folk inte det så får man väl hälsa ändå, det brukar ju alltid vara den som är förmer som förlorar i längden.
  En sak till som pappa sa till mig var när jag började jobba på Universitetsjukhuset i Linköping på Kommunals expedition: ”Tänk på att vi är olika och att arbetargrupper har och alltid kommer ha svårare vad det gäller yrkeslivet och att ta sig vidare. Så ser det ut …” (Han hade själv erfarenhet.)

Tiden som förtroendevald i Kommunal var en hektisk men helt underbar tid (1981-1992).
  Allt från att jobba med skyddsfrågor till medlemsvärvning till långtidssjuka, ungdomsfrågor och olika aktiviteter … Tänk att man var runt på nästan alla avdelningar och sjukhem i Linköping, under kvälls- och nattetid!
  Min chef då var Ylva Thörn, hon var ordförande på sektionen. En helt otrolig person som jag lärde mig mycket av, allt från olika ställningstaganden till andra svårigheter som man ska försöka balansera. Plus lite trevligheter som att byta recept och prata sport.
  Hon var en av mina förebilder. Jag har haft fler som jag kommer att berätta om!
  Detta att få växa och våga prova på, få möjligheter till att våga gå vidare är något som jag verkligen vill men tyvärr inte fått fullt ut. Men de kommer säkert även till mig en solig dag! Jag tror att alla som vill och kan ska få möjligheter i livet, så är de bara!
  Känns som att livet leker och att jag vill leka mer och mer. Bra va?!