Bild:

Min polisanmälan bemöttes negativt

Har läst i Kommunalarbetaren om att ni tycker man ska anmäla våld i vården och visst det är väl jättebra om man får rätt effekt av det. Jag själv blev utsatt för våld och hot på min förra arbetsplats dagligen av en brukare. Jag gjorde polisanmälan när jag blev slagen första gången, och då blev jag väldigt negativt bemött av min chef och av facket. Vår chef tog upp det på ett av våra personalmöten och sa att i kommunen så är vår policy nu att vi inte ska anmäla och efter att jag gjorde polisanmälan så har ingen gjort det utan alla har stått ut med våld och hot på arbetsplatsen. Det var alltså inga speciella åtgärder man satte in utan man skulle arbeta med att bemöta brukaren på rätt sätt så skulle det bli bättre sa chefen, vilket det inte blev.
  Är man funktionshindrad så är det helt ok att slå sin personal, för då kan man skylla på att personen är sjuk och att den inte kan hjälpa det. Jag själv såg till att få ett annat arbete i stället där jag kunde slippa detta. Nu kan jag slippa ha ont i magen på morgonen när jag går till jobbet för jag vet att jag kan vara trygg på min arbetsplats och att jag inte kommer bli utsatt för våld och hot.

Susanne, undersköterska som fick nog

Våld i hemtjänsten ett dolt problem

Det har ju handlat en del om våld i vården i KA senaste tiden. Jättebra att det uppmärksammas, särskilt våldet i hemtjänsten. Inte alltid från vårdtagaren, utan anhöriga, kompisar. Det var som en resa bakåt i tiden när jag läste. Jag var tillbaka i hemtjänsten, gick runt till vårdtagarna, de flesta mycket trevliga, men inte alla. Och framförallt, att inte veta vem som eventuellt kunde vara där. Den äldre damen med alkoholproblem, som ofta hade sin dotter och hennes kompisar där, med systemkassar. Mannen som knivhotade min gravida arbetskamrat och talade om vad han skulle använda kniven till. Paret med drogproblem, där det också var kompisar som sov över, där kunde vi bli hotade med en motorsåg.
  Det här är flera år sedan, slutet på 80-talet, början på 90-talet. Vi försökte tala med chefen, men fick bara till svar att det blev arbetsvägran om vi inte gick dit, det tillhörde jobbet. I dag arbetar jag natt på ett gruppboende för dementa, och visst har vi aggressiva dementa. Men vi är inte lika utsatta som personalen i hemtjänsten, inte ensamma på samma sätt.

Lena

”Hot ska visst vara en del av jobbet”

För några år sedan blev två arbetskamrater hotade av en anhörig genom väggen till brukarens rum. Chefen anmälde detta och det blev rättegång. På rättegången fick de höra att dom skulle räkna med att sådant kunde hända för vi jobbar i ett sådant yrke. Detta hände på en hemtjänst i mellansverige.
  Jag tycker det är sjukt att vi ska behöva tåla att bli kallade för vad som helst och att bli hotade utan att det tas på allvar! Hade vi varit polis eller väktare så hade troligen denna person blivit åtalad.

KL

Färre personal ger ökat våld

Helt logiskt att våldet ökar när personaltätheten minskar.
  Dementa blir oroligare när det finns färre personal, det blir mer stress och spring i korridorerna som gör att stämningen blir orolig.
En vanlig dag på jobbet innehåller nästan alltid någon form av våld exempelvis spark, klös, slag, spott.
  Arbetsgivaren hävdar alltid att inga försämringar sker när de minskar på personalen bara, effektivisering men det är nästan alltid en lögn! Hur länge ska personalen orka, när inte arbetsgivaren ser annat än kostnader i sin personal?
  I dag är bemanningen på demensboende alldeles för låg, mellan 0,65-0,75 är vanligt. Önskvärt vore MINST 0,90 för att ge de dementa en human och tillfreds ställande tillvaro. På våra fängelser är personaltätheten ca 1,45.

USK

Personalen blir en slitochsläng-vara

Jag arbetar på en rättspsykiatrisk klinik, och där får vi hot och våld så gott som dagligen. Man pratar om säkerhet och rutiner för dessa farliga patienter, om MRSA, patientsäkerhet, men tappar fokus på personalens säkerhet.
  Vi har sedan mer än tio år tillbaka bett att få ha skyddad identitet, då vi jobbar med dessa patienter som vill ”hämnas” på personal som måste stoppa deras framfart och beteenden. Att anmäla incidenter och i rätten uppge sitt fullständiga namn och adress efter anmälan och utsätta familjen för dessa personer är det inte många som gör.
  Incidenter med grovt våld mot personal/mordförsök, som i rätten slutade med ”ogillande av åtal” då patienten anses vara för sjuk, gör att ingen anmäler. Summa summarum: ”Är man sjuk får man slå personal”. Vi har bett att få ha koder i journalsystem etc, men arbetsgiv-aren gör ingenting. Patienterna själva har sekretess, ofta skyddad identitet fast deras liv är fyllt av kriminalitet, droger, hot och våld.
  Jag har skrivit till justitieminister Beatrice Ask, men hon har inte svarat. Vi vandrar i ett träsk där det är okej att slå och hota oss. Arbetsgivaren visar ingen förståelse, följer inte upp incidenter med rehabilitering eller stöd. I vården blir personal en slitochsläng-vara. När den tar slut står en ny på busshållplatsen och resterna av de gamla blir utförsäkrade, arbetslösa och till slut hemlösa.

Irene Jansson

Acceptera aldrig våld på jobbet!

Ni ska aldrig acceptera våld och hot på jobbet. Man måste utreda om dessa personer har rätt boende.

Regionalt skyddsombud

Personal = slagpåse

Det är inte klokt! Personalens säkerhet är tydligen inget värd. Det borde var självklart att ni får jobba under  ”alias” och att inga personuppgifter om de anställda lämnas ut. Om jag blir slagen och kanske invalidiserad så hjälper det knappast att förövaren var sjuk! Jag hoppas verkligen att det blir en ändring!

Skorpionen

Dags för politiker att vakna

Jag har på mitt arbete haft en del som varit lite arga och fått sparkar, slag och lite tjuvnyp då och då, men nu har vi en brukare som är väldigt rörlig som ska ut och gå. Han tål inte höga ljud, inte för mycket folk och stoj för då blir han arg. Efter några veckor blev det bara värre och värre. Polisen fick hämta honom flera gånger. Extra personal var insatt i princip dygnet runt och är det fortfarande. En natt fick han ett utbrott och under tiden fick nattpersonalen låsa in sig ringa till nattsköterskan som ringde till polisen. Polisen kom och då hade sköterskan och en från demensteamet kommit och fått honom lite lugnare. En dag senare gick han iväg och gick inte att stoppa förrän efter en halvmil. En sjuksköterska fick honom att sätta sig i hennes bil, men då började han att slå på henne och försökte få henne ur bilen för han skulle ha den och köra med. Det slutade med att han blev intagen på psyk-akuten och sedan vidare.
  Nu är han här igen. De andra brukarna är på nytt rädda och ängsliga och många av oss som jobbar är rädda. Vår chef säger att vi får räkna med att vi får fler sådana personer i framtiden. Är det så vi ska ha det i framtiden, då tror jag inte så många vill jobba i äldrevården. Ska inte de andra brukarna få känna sig trygga. Jag tycker att det är dags att politikerna vaknar. Fick reda på att kommunen hade haft möte om det som hänt och de kom fram till att det inte finns något mellanting mellan psykvården och kommunens äldreboende. Då tycker jag att det är hög tid och se till att det blir det. Sätt resurserna där och kompetent folk, tillräckligt mycket personal. Kanske behöver de som ska jobba där ha mentalskötarutbildning.

Ingrid