Det finns böcker som borde skrivits mycket tidigare. Väldigt sällan fin hör till dem. Det är en ren njutning att läsa Sami Saids korta kraftfulla meningar som effektivt driver den både viktiga och roliga berättelsen om utanförskap framåt.
  Noah har under hela sin uppväxt tvingats smälta in på så många platser att han knappt vet vem han är själv. Flykten från Eritrea har tvingat honom att förneka sitt namn, sitt ursprung och sitt språk så ofta att han blivit främmande också för sig själv. En alienation han bär med sig in i studentlivet vid Linköpings universitet. Den driver honom in i en självvald lugn ensamhet, det är där han är trygg. Han bor i korridor och håller de andra på avstånd genom att äta på konstiga tider och stänga in sig i sitt rum.

Men ensamheten är inte bara resultatet av en social fobi. Noahs fromma pappas värderingar förbjuder sådant som att lyssna på musik, umgås ensam med kvinnor och gå på caféer. När Noah, trots att han kämpar för att få vara i fred, börjar umgås med musikälskaren Anna är hans skuldkänslor enorma. Är han så förtappad som föräldrarna anade att han skulle bli när han flyttade ensam till Linköping? Det är först när han åker till Eritrea för första gången sedan flykten som skulden lättar. Det är då han förstår att pappas fromhet kanske inte alltid varit vad den är och att regler kan vara livsviktiga redskap för att klara vardagen och bevara sin identitet.

Den här berättelsen har länge saknats. Den handlar inte om dem, den handlar om oss. Sami Said tar berättelsen om en flyktings väg in i Sverige och gör den till berättelsen allmängiltig. Det är en roman om de sociala spelregler som styr oss människor. Vi bär alla med oss en outtalad grund av värderingar, oavsett om det är att man självklart inte vistas ensam med kvinnor eller en nostalgi över barnprogram som Saltkråkan. Värderingar som Said blottar så tydligt. Det är dags också för oss blekfissvenskar att få syn på oss själva och integreras i det Sverige vi lever i. Väldigt sällan fin är en god hjälp på vägen.