De har läst på, lyssnat in, känner framtiden på sina axlar. Snart, nej nu, är det deras tur. Och de verkar inte nöja sig med livspussel, plånboksfrågor och förmåner för egen del.

Deras samtal gör mig både hoppfull och dyster.

Dyster för att de verkar tro att utvecklingen inte går att stoppa, i alla fall inte miljöförstöringen. Och jag grubblar över hur vi i medierna bidrar, med vårt sätt att berätta, med vad vi väljer ut och hur vi tolkar politiken främst som ett spel med vinnare, förlorare och myglare. Och att vi verkar tro att världen bäst förändras på twitter. (Jag är inget undantag, följ mej gärna på @livbeckstrom.)

Hoppfull av hur de ändå reagerar och reflekterar runt samhället orättvisor och ser sig själva i andra. De skulle nog inte, som DN:s ledarskrivare Hanne Kjöller, ondgöra sig över att en 10-årig pojke får hjälp av kommunen med en ledsagare till fotbollsträningen,  när mamman inte förmår, trots att hon inte arbetar. För Kjöller är det bara att rycka upp sig och be en granne om hjälp. Hanne Kjöller är orädd och ibland uppfriskande, men är hon verkligen tillräckligt nyfiken när hon upphöjer den egna erfarenheten till norm? Och där socialbidraget blir det onda, inte det faktum att värdet på det sjunkit med 25 procent sen 1990-talet, så att de fattiga blir allt mer maktlösa och avskärmade. 

Vi lever i ett land där inte ens avstängd el till en frånskild tvåbarnspappa anses vara skäl för tillfällig hjälp, trots att barnens bästa borde gå i första hand. Men några kanske jublar och tror att det bekämpar utanförskapet, ungefär som Ullenhags idoltävling  för bättre integration i förorterna.

Rädda arbetslinjen, skriver en annan borgerlig tyckare, Per Gudmundsson i SvD. Och som vanligt räddas den bäst genom att ytterligare försvaga anställningsskyddet i Las, denna lag vars avskaffande enligt arbetsgivare och dominerande borgerliga ledarsidor skulle vara ett sesam öppna dig för de hundratusentals som har svårt att komma in på arbetsmarknaden.

Men Per & co skulle också kunna vidga perspektivet, gå utanför den egna åsiktzonen  – läsa fackliga tidningar exempelvis. Och där bekanta sig med Fadime Kuzey, som är arbetslös i dag efter 27 år på Coop. Handelsnytt och arbetsmiljötidningen Du & Jobbet skriver om henne sedan Arbetsdomstolen, AD, sagt att det är okej att hon miste anställningen efter en omorganisation, trots att hon jobbat längst av alla. Hon hade en skada i armen efter många års kassarbete. Jobbade halvtid med anpassade uppgifter. Mest satt hon i kassan, men packade också upp lättare varor.  Arbetsgivaren Coop tyckte att alla som jobbade skulle packa upp tunga varor och sa upp henne. Fadimes fack Handels stämde till AD, men AD gav arbetsgivaren rätt. Därmed var det kört, trots den så kallade ”stoppklossen” Las.

Handels ombudsman tycker – helt berättigat – att det är märkligt att en arbetsgivare med 7 000 anställda inte kan ha kvar en anställd med det ringa funktionshindret. Arbetstagarledamoten i AD Staffan Holmertz var skiljaktig och reserverar sig i AD-domen. Han skriver att domstolens majoritet helt avlägsnat sig från syftet med anställningsskyddslagen när man godkänner Coops omplaceringsutredning.
  Många liknande exempel, inte minst i KA, finns att hämta för den som vill vidga synfältet. Las läcker som ett såll och begreppet ”anställningsbar” i stället för att gå på lagar och regler får även Arbetsförmedlingen att delta i utstötningen och betrakta allt fler som funktionshindrade, visar forskning av Kerstin Jacobsson och Ida Seeing.

Väljares våndor inför samhällsutvecklingen är uppenbart mer drabbande för vänsterinriktade individer än vad alliansens misslyckanden och tillkortakommanden verkar vara, i vart fall, för den  borgerlighet som anslår tonen på ledarsidorna:  En socialdemokrat som talar med sin psykolog om den uppgivenhet hon känner ”över partipolitiken och tidsandan i allmänhet och socialdemokratin i synnerhet” väcker häpnad hos Sanna Rayman i SvD: ”Förbluffat försöker jag föreställa mig att jag skulle ägna så mycket som en halv minut åt att prata om Alliansen i en psykologsoffa. Det känns mycket osannolikt. Och bra.”

Den medkännande borgerlighet, som fanns  och tog plats under socialliberalismens starkaste tid under det tidiga 1990-talet är ersatt av egenintresset som diskurs och ointresse för allt som inte stavas medelklass.
  – Okej om jag fick sluta för att jag gjort något olagligt, men jag har en funktionsnedsättning. Har vi inte en plats någonstans? säger Fadime till Handelsnytt.
  Fadimes fråga hänger kvar. Hon är en väldigt tydlig – och ångestskapande signal till alla, unga som gamla, som idag  försöker få fotfäste och undrar:  Finns det nån plats för mej?