Det är upplopp på New Yorks gator. Presidenten är på besök, en känd rappare ska begravas och anarkister med oklar agenda kastar råttor omkring sig. Då vill finansmannen Eric Packer klippa sig. Han trotsar varningarna och ger sig ut med sin limousine i kaoset.
  Eric Packer ligger illa till, förstår vi. Hans valutaspekulationer är på väg att slå katastrofalt fel, och någonstans där ute finns en person som vill ta hans liv. Ändå är det som att han inte bryr sig. Kanske för att han redan är själsligt död?

Cosmopolis är en snygg och smart film. Regissören David Cronenberg har fått till en krypande undergångsstämning, med tydliga referenser till det som händer i världen i dag. Bilderna av yuppien som rullar fram i sin ljudisolerade lyxbil, totalt avskuren från världen utanför, säger mycket om vår tid.
  Någon realistisk dialog existerar egentligen inte, allt som sägs är ödesmättat och teatraliskt. Det är effektfullt, men gör det samtidigt svårt att bli riktigt engagerad. Det är inga människor vi ser på bioduken, snarare nihilistiska robotar i köttkostym. Varför ska vi bry oss om hur det går för dem?

Ett annat problem är sexfixeringen. Varenda kvinna som närmar sig Eric Packers limousine är en drypande trofé som helst ska sättas på omedelbart. Det blir tröttsamt i längden. Don DeLillo, mannen bakom den litterära förlagan till Cosmopolis, brukar räknas som en av vår tids stora berättare. Det är möjligt att han har ett högre syfte med allt kopulerande, men personligen kommer jag inte ifrån känslan att han helt enkelt är gubbsjuk.