”Konsten att vara kvinna” kallas för ett självbiografiskt feministiskt manifest. Idag är Caitlin Moran krönikör och tv-kritiker på engelska The Times. När berättelsen börjar är hon 13 år, väger 80 kilo, har glasögon från Soc och en massa syskon men inga vänner.
  Lyckligtvis är inte boken någon hur sjutton blev jag såhär lyckad-historia. Istället handlar det om att 13-åringen har en lång väg att gå för att bli kvinna, och den vägen är skoningslös. Moran berättar ärligt, och med massor av humor, om sina erfarenheter av att få mens, att få hår som ska rakas bort, dåliga förhållanden, sexism på jobbet, att föda barn och att göra abort.

Till en början är jag lite tveksam till boken som manifest. Jag blir lite besviken på Morans mellanmjölksfeminism, typ: raka gärna armhålorna men inte hela könet, förbjud strippklubbar men dansa gärna poledance, var inte fet men inte heller smal, var LAGOM.
Sedan kommer krav på bekväma skor, trosor som rumpan får plats i och andra självklarheter – som jag går igång på eftersom de inte är några självklarheter. Det ÄR viktiga feministiska frågor och det är sällan de diskuteras förutom väninnor emellan.
  Ju mer jag läser desto mer växer boken. Moran blir en bundsförvant – rolig, smart, kaxig och fylld av positiv energi – någon man vill träffa på krogen och flabba och snacka allvar hela natten med.
  Bakom all humor finns förstås allvaret. Kapitlen om sexism på arbetsplatser och abort är de mest tankeväckande. Jag vill sätta upp en massa citat på väggen. På offentliga väggar helst. Men några problem finns, till exempel: Morans tänkta läsare är en (privilegierad) kvinna som är som hon, som äger skor som hon bara använt en gång. Och det skaver mot hennes inledande beskrivning av sin fattiga arbetarklassuppväxt.

Om man har läst en del feministisk litteratur så är denna bok förmodligen ingen ögonöppnare, men likväl en påminnelse och bekräftelse. Har man inte gjort det så kan denna bok vara åtminstone en dörröppnare till feminismen. Och oavsett vilket kan man få en rolig läsupplevelse, herre gud, alla böcker behöver inte vara ”den stora boken”.
  En sak jag tar med mig från boken, förutom en ny hjältinna till mitt hjältinnebibliotek, är att livet blir lättare om jag ställer mig frågan ”Skulle männen göra det här?”. Ställer man den frågan minimeras risken att man går ut i skor som får fötterna att blöda eller trosor som äts upp av skinkorna. Bland annat.