Bakgrunden var en vild strejk i Lonmingruvan i nordöstra Sydafrika. Gruvan producerar platina, ett av världens dyraste grundämnen, men arbetsvillkoren och levnadsförhållandena för de arbetande är ändå undermåliga.

Den 10 augusti beslöt 3 000 arbetare att lämna gruvorna och det var då våldet började. Fyra arbetare sköts ihjäl den dagen. Den 13 augusti sköts sedan ytterligare nio människor ihjäl, inklusive två poliser i sammanstötningar mellan arbetare och ordningsmakt.
  Men det var den 16 augusti som våldet exploderade. En polisstyrka på 500 poliser öppnade eld mot demonstrerande arbetare. 34 gruvarbetare dödades, 78 skadades.
  – Vi utgår från att sydafrikanska myndigheter genomför en fullständig utredning både vad gäller de fruktansvärda morden och våldsspiralen som har lett fram till detta, säger ITUC:s generalsekreterare Sharan Burrow.
  Det här var den värsta massakern i Sydafrika sen de ökända skotten i Sharpeville 1960 när 69 människor dog i en demonstration mot apartheidregimen. Apartheid var det system som rådde i Sydafrika mellan 1948 och 1994 där svarta och vita levde i total åtskillnad och de svarta medborgarna var berövade de mest grundläggande rättigheter.

En som var på plats dagarna innan dödandet började var Kommunals internationella ombudsman Anders Jonsson. Han deltog på Kommunals systerorganisations SAMWU:s kongress.
  – Det är en jättekonstig känsla. Tänk om det varit våra medlemmar som skjutits. Men det här är förstås lika hemskt och det är skit att ha en regering som tillåter att man skjuter på sin egen befolkning.
  I november ska kommunalarbetarnas världsinternational ISKA hålla sin kongress i sydafrikanska Durban.
  – Det känns förstås inte helt bra att leda en delegation på 25 personer och åka till ett land där regeringen tycker att det är okej att skjuta mot strejkande arbetare, säger Anders Jonsson.