Jag hade ju inte direkt planerat att jag skulle behöva ringa dem förra sommaren när jag blev getingstucken. Männen i grönt. Ambulansmännen, alltså. För i så fall hade jag allt fixat till mig lite först, kanske dammsugit av och satt på kaffe. De är ju så himla fina! Alla heter Roger och pratar med lugn röst. Och så kan de bära tjocka tanter hur lätt som helst. (Ett tag funderade jag på om vi skulle köra ett improviserat dansnummer med lyft men insåg snart att det kanske inte passade sig riktigt under omständigheterna.) 

Allt gick ju så fort. Plötsligt blev jag jättedålig och på något sätt kravlade jag mig ut och la mig i regnet på altan. Tänkte att någon kanske skulle se mig där och tänka Oj då, där ligger visst en halvnaken kärring i en konstig ställning mitt i ösregnet och ringa ambulans. Men det kom ingen (och varför skulle det göra det egentligen, ingen vill väl vara ute när det ösregnar?!). Dock insåg jag ganska snart att jag inte var med i någon amerikansk feelgood-film så jag fumlade mig fram till telefonen och fick ringt svärfar (han är från Norrland så det tog ett tag innan han svarade). Därefter däckade jag på hallgolvet (nästan rakt på katten).

Väl inne i ambulansen kände jag mig lite bättre. Miljön innefattar ju ingen direkt hög mysfaktor så jag tänkte att vi kunde ta svängen förbi krogen och slinka in för ett glas rött, Roger och jag. Chaufför hade vi ju redan (den andre Roger). Men det kanske inte var så käckt (kan ta det på nattskiftet istället, passar nog bättre då tror jag.) I alla fall visade det sig att jag fått en allergichock så nu måste jag gå omkring med en adrenalinspruta i handväskan hela tiden (hur osexigt som helst). Den vågar jag aaaaldrig ta, kan jag säga. Skulle mycket hellre vilja ha Roger i närheten. Han kan bo i min byrå om han vill.

Så tack alla ambulansmän (och kvinnor naturligtvis), för att ni gör ett fantastiskt jobb!