Tidigare i år visades valda delar av Ai Weiweis produktion på Magasin 3 i Stockholm. Utställningen var sevärd, men jag gick ändå därifrån något frågande. Hur fick mannen bakom de här tänkvärda men ganska oförargliga verken status som den kinesiska regimens fiende nummer ett? Det gick inte riktigt att förstå.

Dokumentären Ai Weiwei: Never sorry gör att bilden klarnar. Den handlar inte om en världsfrånvänd konstnär, utan om en politisk aktivist. Ai Weiwei riktar uppmärksamheten mot det som Kina helst vill dölja för omvärlden. När myndigheterna inte redovisar dödssiffrorna efter en jordbävning startar han ett jättelikt projekt för att räkna ut hur många skolbarn som dött. Under arbetet blir han misshandlad av en polis och hamnar på sjukhus med en svullnad i hjärnan. Svaret blir en juridisk process för att ställa gärningsmannen till svars. Allt dokumenteras och delges omvärlden, via blogginlägg, Twitter eller dokumentärer som läggs ut på nätet. ”Det här måste publiceras online. Om det inte publiceras är det som om det aldrig hade hänt, eller hur?”, är en av filmens nyckelrepliker.

Glimtarna från Ai Weiweis privatliv är också intressanta. Här möter vi en stillsam mysfarbror som har 40 katter hemma, reflekterar över livet som nybliven pappa och gnabbas med sin gamla mamma om glass. Vad får honom att sätta allt på spel genom att (bokstavligt talat) ge makthavarna fingret? Filmmakaren Alison Klayman letar i hans förflutna och hittar några ledtrådar, men något riktigt svar får vi aldrig. Trots det ger Ai Weiwei: Never sorry en fascinerande bild av situationen i landet som är på väg att bli världens mäktigaste.