Sommarsurr i etern
Har ni lyssnar nåt på sommarpratarna i år då? Det har jag. Delvis. Bäst är de som är helt oförutsägbara tycker jag. När man inte vet vad som kommer hända. Lite som när Kungen ska tala eller Thorsten Flink gå upp på scen. Lite oberäkneligt sådär. Det är spännande.
Tråkigast är det när man redan vet vad de kommer att säga, innan de har sagt det. Särskilt om det är någon torr professor i typ nanogeoteknik i mikrokunskap eller nåt sånt. Och en mänska man aldrig hört talas om. Herr Sprakfåle eller nåt liknande. Sen berättar han om hela sin barndom, hur fantastisk den var på landet alla somrarna under femtiotalet och att Farfar Sprakfåle lärt honom bygga en kökssoffa av gamla glasspinnar och hur underbaaaar soppan var Farmor Språkfåle lagade av maskrosblad. För fattigt var det också (men rikt på kärlek förstås). Sen kommer han till när han träffade sin älskade hustru Fru Sprakfåle. På en konferens i Düsseldorf. Att det var kärlek vid första ögonkastet och att de varit oåtskiljda sen dess. Och att de aldrig lägger sig som ovänner. Suck. Hört tusen gånger förut. Herr Sprakfåle avslutar programmet med att tacka alla han känner (och några till) och önskar fortsatt härlig sommar (trots att regnet står som spön i backen).
Nä, tacka vet jag de som rör om i grytan lite! Som Per Morberg till exempel. För övrigt är min favoritförfattare Kristina Lugn. En både begåvad och otroligt rolig dam! Eller vad säger ni om hennes forna programtitel: Seg kväll med Lugn. Hur kul som helst.
Har ni förresten hört talas om ”Arbetsplatsbibliotek”? Det är tydligen ett litet minibibliotek (i form av boksnurror) på arbetsplatsen som arbetsgivaren ordnar för sina anställda i samverkan med biblioteket. Mellan jämna mellanrum kommer bibliotekspersonalen och byter ut böckerna. Visst är det en jättebra idé! Värt att kolla upp kanske?