”Jag är ledig imorrn”, sa min arbetskamrat Kerstin till mig på Smörblommans fritidshem.
  ”Javisst”, sa jag.
  ”Klarar du dig vännen?” frågade hon.
  ”Jajamen! Det ska nog gå bra”, svarade jag.
  ”Mitt hemnummer står ju här, om det är nåt.”

Kerstin var Smörblommans urmoder. Med starka armar och varmt hjärta spred hon hemtrevligheter i köket. Här domderade hon bland grytor och kastruller, lagade hemmagjort potatismos och saftade och syltade av egna bär. Här hade hon torkat många näsor och plåstrat många knän. Här hade hon sitt liv.

Dagen därpå var jag tvungen att ringa henne i alla fall. Hennes man svarade.
  ”Hej jag heter Eva och söker Kerstin”, sa jag. ”Är hon möjligtvis hemma?”
  ”Nä tyvärr, hon jobbar idag” sa mannen. ”Men du kan få hennes jobbnummer om du vill.”
  Hoppsan! tänkte jag och kände att jag tappade ansiktet.
  ”Ja tack”, sa jag (och böjde mig ner för att ta upp det igen) samtidigt som jag förberedde mig på att låtsasskriva på ett papper som inte fanns.

Nästa dag Kerstin kom till jobbet sa jag inget. Hon slamrade lite extra med kantinerna och tog sig om ryggen. Den var utsliten efter många års arbete på hårt stengolv. Jag hällde upp kaffe i var sin mugg och räckte den ena till Kerstin.
  ”Han tyckte jag borde gå ner i vikt, läkarspolingen”, sa hon. Det behöver han väl inte säga, det vet jag ju redan!”
  ”Han kan ta sig i brasan”, sa jag.
  ”Han kan sannerligen ta sig i brasan!” sa Kerstin och slängde in en plåt hembakade kanelbullar till barnens eftermiddagsutflykt. Sen gjorde vi som vi alltid gjorde: slog muggarna ihop och skålade i kaffe.