Jag låg och tänkte på män igår kväll. Ja, det gjorde jag faktiskt. Jag låg och tänkte på stora, starka, härliga, håriga män som luktar Paco Rabanne. Så jag drömde om Kjell Wilhelmsen! Ni vet han som spelar ”Glenn” i 30 grader i februari. Han ser ju ut att kunna kramas bra. Herregud, vad jag kan längta efter det ibland! En riktig manskram full av trygghet och det-ordnar-sig-gumman. (Och det är enda gången ”gumman” låter bra i mina öron.) Så borrar jag ner mig i Kjells-Glenns bröst och låter hans armar skydda mig från allt ont. Sen står vi bara där en lång stund, tysta. Han släpper inte mig förrän han vet att min styrka har kommit tillbaka (eller hans armar börjat domna).

För man blir ju lite tillplattad då och då. När livet kommer farandes och kör över en med ångvält. Hoppsan, vad var det? En vägbula? Oj då, det var visst en randig tant med viss övervikt som ingen vill anställa. Det var ju otur. För henne. För vi, här på bemanningsföretaget, eftersträvar nämligen mångfald. Vi värdesätter en jämn ålders- och könsfördelning samt etnisk och kulturell mångfald i verksamheten.

Låter ju bra. Men undra just hur intressant en fyrtiofyraårig kvinna med tvåårig gymnasieutbildning egentligen är? Det verkar inte spela någon större roll att man har skaffat sig ett förråd av livserfarenhet. Eller har ett värdefullt bagage med människokännedom. Eller att man i hela sitt vuxna liv har fostrat, tröstat, stöttat och lyssnat. Läst, samtalat och funderat. Och funderat igen. Att man står startklar och frustar i båset, redo för att kasta sig ut på banan. Men läktaren är tom och ingen vill komma.

Det är då man kan behöva lite tröst. (En stor räkmacka går också bra.) Själv brukar jag aldrig, vilket ”coacherna” råder, ställa mig framför spegeln och upprepa tre gånger varje dag hur värdefull jag är. Varför plåga sig själv? Vem blir gladare av att se hur man ser ut, det räcker väl att man vet det. Nä, jag brukar faktiskt gå ut och kika efter andra människor som ser ut att vara i behov av uppmuntran. Bjuda på ett leende eller slänga ett par ord. Det får mig känna mig behövd. Och det ger mig styrka. Så brukar jag göra. När jag inte drömmer om kramgoa män förstås.