Trött, klockan är 5:20

snart har jag sprungit en hel natt i dessa dödens korridorer
någon frågar efter mamma, vilken tid kommer hon ?
imorgon min vän, imorgonbitti blir mitt svar

byter en blöja, försöker göra det värdigt, hålla en moral
En dement, förvirrad man rusar rakt in
utbrister var är vi ? vad är det som smäller
är vi i Baghdad, Irak
nej min vän du är i Övik, närmare bestämt Själevad

men jag tänker, han har nog ändå rätt , det kan nog te sig som Bagdhad Irak
döende människor, förvirrade i granatchock
folk som skriker efter sin mamma

sitter bredvid en kvinna vars liv håller på rinna ut
hon rosslar som en vattenkokare när hon ansträngt andas
ringer hennes son, säger jag kan inte säga säkert
men jag tycker det nog är bäst du kommer nu
försöker låta värdig, tänka mig in
detta är inte bara rum 126 utan en människa
någons mamma, vars liv är på väg att försvinna
håller hennes hand, stryker hennes hår

min sökare ger ifrån sig ett ilsket pip, hon tittar upp

förstår

så storslaget, förståelse i sin egen dödskamp
kan inte hitta ett mer passande ord än ett enkelt grandiost

föreställer mig dig som ung flicka, vem var du egentligen
vad drömde du om som ung, hoppas du hann med
nu ligger du här, jag sitter bredvid och trycker din hand

sonen kommer, hej mamma faller hans ord
en tröstande hand byts ut

rusar genom natten, vidare mot nästa uppgift

står på knä tömmer en kateterpåse
kan inte låta bli att tänka
det luktar grönsakssoppa
urinen jag tömmer har en doft av redd grönsakssoppa

galna tankar å kopplingar,
ibland kan jag ångra att jag slutade röka

allt detta görs för pengar, detta lilla kvitto på arbete
men mitt nattliga vandrande har skänkt mig något annat
en mycket större gåva än välfyllt konto på bank

en sorts ödmjukhet inför livet, vilken skatt
samt en känsla av att jag nog gör något bra

pansaret jag tidigare bar är borta
jag som förut trodde mig vara hård
nu jag förstår, det var ju egentligen bara ett falskt skal
är mer rundad i kanterna numera, mjuk på nått sätt
men samtidigt bättre rustad än någonsin tidigare
förbered, redo för krig, med mänskliga vapen

slår inte ner blicken för död

måste försöka distansera mig
men samtidigt vara medkännande
svårt, men annars bränner jag mig ut

hissen åker upp och ner på sjukhemmet
ingen är där, det är någon som klivit över
lämnat bygget, vill ta farväl

jag åker hem lägger mig i min säng, somnar
min sista tanke blir, godnatt 126, sov gott
imorgon finns någon annan där.

döden skrämmer mig inte längre
men jag har slutat åka hiss
jag går istället, utav respekt

hissen får vänta, till det är min tur att åka
till stället där det är alltför långt att vandra

natt igen

En hiss som går, jag vandrar åter runt i dödens korridor