Familjen som lever för hoppet

Ulrika Nyberg går ut på fältet och pussar pappa Gunnar. Snart är det dags för årets första hopp och majsolen värmer. Det var Gunnar som började hoppa fallskärm, redan på 70-talet, och i dag hoppar alla hans tre barn.
  – Jag är uppvuxen här. Att jag börj­ade hoppa, det bara blev, säger Ullis, som Ulrika kallas.
  Närmsta tiden kommer familjen tillbringa varje lördag och söndag här på Alnö och Sundsvalls fallskärmsklubb. Kanske någon eftermiddag mitt i veckan också.
  – Det är ju en drog. Jag får fortfarande en kick, det blir ett sug att åh, jag måste upp och hoppa igen.

Nu hoppar familjen för skojs skull. Men på 70- och 80-talen tävlade Gunnar i fallskärms-SM och åkte landet runt med familjen och sin klubb i husvagnar, som en enda stor familj.
  Det var underbart, tycker Ullis, och får medhåll av sin storebror Richard.
  – Ja, jag har haft en rolig uppväxt, jag har varit här hela tiden, säger han och tittar ut över fältet. I hopp-Sverige vet alla vilka Nybergsgrabbarna är, vi har härjat och lekt som bara den.
  Planet brummar iväg. Nere på marken står Richards 13-åriga dotter Lea med lillasyster Lina i famnen. Lina vinkar efter pappa. Precis som Ullis och hennes bröder, håller en ny generation på att växa upp till fallskärmshoppare. Lea har provat att hoppa tandem en gång, alltså när man hoppar tillsammans med en utbildad person. Hon skulle hoppa varje dag om hon fick.

Ulrika Nyberg och hennes storebror Richard Björk gör årets första hopp tillsammans. Numera handlar kicken inte främst om själva hoppet, utan att göra formationer ihop och samla poäng.
Foto: Samuel Karlsson

Plötsligt varken hörs eller syns planet. Men efter ett par minuter ser man, om man tittar rakt upp i luften, tre svarta prickar som håller varandras händer. Det ser man förstås inte, men de sitter ihop. Sedan är prickarna lite större och har släppt taget om varandra.
  Fallskärmarna vecklas ut och faller, faller. En av dem gör volter i luften. Ett par minuter senare är de nere. Ullis springer några steg på gräset när hon landar. Hon har just gjort sitt 845:e hopp. Leendena är breda och ögonen stora, blickarna har något glansigt över sig. Då förstår jag lite vad det handlar om.
  Sedan är det förstås det här med familjen. Ullis familj är inte bara hennes sambo Nenne Zarour och familjen Nyberg. Killarna här på klubben är väldigt nära vänner till henne. Det sociala är lika viktigt som hoppen.
  – Man har många föräldrar, säger Ullis. Vart man än åker och träffar fallskärmshoppare så är det jättefamiljärt. Det är en sport med stort hjärta.

Den här klubben har två mammor och det är Ullis mamma Gunilla och hennes syster Annelie Wassman. Precis som Ullis är de båda undersköterskor på Sundsvalls sjukhus. Och när de inte jobbar är de här och fixar mat, kokar kaffe, diskar och städar. De byter av varandra beroende på sina arbetstider. Annelie har jobbat i natt. Innan hon åker hem för att sova kommer hon hit och sätter på kaffet och bjuder på hembakad äppelkaka i solen utanför klubbstugan.
  – Ja, så här står vi varje helg jag och min syrra. Hon lagar mat och jag bakar mycket. Det är roligt att vara här, det är en samlingspunkt.
Gunilla har också jobbat i dag och kommer hit framåt eftermiddagen och sätter i gång att städa toaletter. Systrarna har aldrig hoppat eller ens varit sugna på det. Trots att barnen tjatar på dem. De gillar att vara här ändå.
  – Hela min familj är ju här. Alla. Mina barn och sju barnbarn. Jag har alltid varit här, säger Gunilla.
  Två veckor varje sommar är det hoppveckor. Då tar alla semester och bosätter sig här.

Ulrika Nyberg på väg ner efter sitt 845:e fallskärmshopp.

Jag tänker på Muminfamiljen – en storfamilj där alla är välkomna att komma och gå som de vill – fast med två muminmammor som håller ställningarna. Gunilla är först uppe på morgonen och sist i säng på kvällen de där två veckorna. Hon kan jobba 16 timmar om dagen, men ser det ändå som avkoppling. Hon har ett stressigt jobb på sjukhuset, där många undersköterskor har fått gå och de som är kvar har fått allt fler patienter. Där är ett helvete, säger hon.
  – Jag är ett kontrollfreak och på jobbet har jag mina rutiner. Men här kan jag koppla av, förklarar hon.
  Och Ullis hoppar för att koppla av från jobbet. Hoppar eller lagar mat, för då kan hon inte tänka på något annat. Trots att stressen tilltar på akuten har hon sällan problem med den, kanske är det tack vare fallskärmshoppningen.
  – Här måste jag veta precis vad jag gör och kunna handla snabbt – ska jag dra i reserven, klarar jag ut det här?– så är det i jobbet också. Det är mycket som ska klaffa.

Det senaste halvåret har Ulrika pluggat till sjuksköterska och samtidigt jobbat timmar på akuten. Hon älskar akutsjukvården och där vill hon fortsätta jobba.
  Och familjens vårdkompetens kommer väl till pass på hoppfältet också. Tandempiloten Ove Vestin berättar att Gunilla och Annelie har lärt honom att väcka hoppare som svimmat i fallskärmen. Det händer att killar gör det ibland, säger han. Det händer också att folk stukar eller bryter fötter, även om det oftast inte händer någonting.

Lyckoruset sitter kvar i Ulrika Nyberg en stund efter hoppet.

Att hoppa fallskärm är ingen billig hobby. Först utrustningen och kurser och sedan massa årliga kostnader: Fallskärmslicens, besiktning av reservskärmen, medlemsavgift till klubben och själva hoppen, som här kostar 120-200 kronor. En del dagar blir det många hopp, men i dag nöjer sig Ullis med två.
  Under vinteruppehållet sparar hon pengar.
  – Det är prioriteringar. Jag brukar undra hur det går ihop, för när månaden är slut har jag ändå kvar pengar på kontot.
  Ullis sambo Nenne ringer från Afghanistan, där han jobbar som officer. Annars hoppar han minst lika mycket som Ullis.
  Trots att Ullis tillbringar så mycket tid med sin familj tröttnar hon inte på den. Att ha en gemensam hobby har i stället gjort familjen ovanligt sammansvetsad.
  – Vi är en supertajt familj. Det är sjukt att vi trivs så fruktansvärt bra ihop, säger Ullis.