Temitope Hassan fick sin chans

– Många invandrare vill vara med i facket just för att det är en trygghet och en möjlighet man ofta saknat i hemlandet. Dessutom vet man att man riskerar att råka ut för direkt eller indirekt diskriminering i arbetslivet någon gång, säger Temitope Hassan.
  Hennes skjuts in i Kommunals fackliga arbete är en lycklig kombination av ett stort eget engagemang och att de redan fackligt aktiva på stockholmsavdelningen såg hennes potential och gav henne den första avgörande chansen.

Det är få kommunalare födda utanför Norden som har förtroendeuppdrag högre än arbetsplatsombud. Ju högre upp i hierarkin, desto färre utrikes födda (se länk).
F  ör tio år sedan kom Temitope Hassan till Sverige från Nigeria. Sedan dess har hon läst svenska för invandrare, en undersköterskeutbildning, fått tre barn och läst arbetsrätt på universitetet.
  I dag har hon förhandlingsansvar för några avtalsområden i sin sektion i västra Stockholm, hon är sekreterare i sin sektionsstyrelse och suppleant i avdelningsstyrelsen.

Efter två månader på första jobbet i Sverige 2006 var Temitope på arbetsplatsmöte. Och gjorde sin stämma hörd.
  – Jag tog upp sådant som vi pratat om bland personalen.
  Det tog inte lång tid innan hon blev tillfrågad att vara arbetsplatsombud:
  – Både arbetskamraterna och arbetsgivaren sa att det skulle passa mig som hade så mycket åsikter om saker. Det var först efteråt som jag reflekterade över att arbetsgiv-aren kunde tycka att jag var obekväm och att jag bara hade en provanställning på sex månader. Jag tyckte att det var så självklart att vi skulle representera varandra och att jag var en del av det.

Temitope Hassan skrattar när hon berättar att hon såg en annons om att avdelningen sökte en ombudsmannapraktikant och att hon sökte praktiken. När hon kom på intervju förstod hon att man skulle ha flera års förhandlingserfarenhet från lokal nivå:
  – Jag hade ju bara varit arbetsplatsombud i fem år även om jag då läste juridik och arbetsrätt på distans.
  Men veckan efter ringde de och sa att de ville ge henne en chans att få praktisera på sin sektion. En möjlighet som hon är oerhört tacksam för.
  – Jag tänkte ”de gör väl inte så mycket” – men det är hur mycket arbete som helst på sektionerna. Jag njuter av att ha mycket att göra. Jag kan längta tills dagen ska börja och jag kan börja bocka av dagens punkter.

Under praktiken gick Temitope flera utbildningar, satt med under förhandlingar och var ute med huvudskyddsombuden. När praktiken var slut för ungefär ett år sedan fick hon hoppa in och arbeta på sektionen tre dagar i veckan.
  Temitope Hassan vet att diskriminering finns. Hon pratar om rädslan för det främmande som handlar om var man kommer ifrån, hur man ser ut, att man inte talar perfekt svenska och att man kanske inte förstår allt i det fackliga arbetet.
  – Jag kan fortfarande vara tyst på möten för att jag inte pratar perfekt. Och jag pratar alltid annars! Men det finns ett problem med att släppa in andra i Sverige, en osäkerhet för det främmande är lindad runt hela systemet. Samtidigt märker jag att jag blir en förebild. Nu jobbar jag varje dag för det förtroende som jag har fått genom att medlemmarna valt mig.