Margot och Lou verkar ha det så bra. De busar i duschen, brottas på köksgolvet och pepprar varandra med skojiga kärleksförklaringar (”Jag älskar dig så mycket att jag ska injicera ditt ansikte med en kombination av svininfluensa och ebola”). Hemma i sitt charmigt ostädade hus ordnar de hipsterfester där alla dansar och pratar i munnen på varandra. Det är blåa tånaglar, retromöbler och härliga grytor som står och puttrar.
  Ändå är det något som skaver. Margot blir allt mer rastlös, och när hon stöter ihop med en charmig rikshaförare som visar sig bo på andra sidan gatan väcks något i henne till liv. Till sist tvingas hon fatta ett beslut. Stanna i tryggheten eller ge sig ut i det okända?

Take This Waltz hade kunnat bli en outhärdlig film. Genren inbjuder till klyschor, men regissören och manusförfattaren Sarah Polley navigerar skickligt förbi nästan alla. Hon vågar låta skeenden ta tid och aktar sig noga för det övertydliga. Lou hemma vid spisen är ingen tråkmåns, och Daniel på andra sidan gatan är ingen riddare på vit häst. Här tecknas porträtt av två komplexa, sinsemellan olika men i grunden genomsympatiska individer. Margot har starka känslor för båda men måste välja. Det är lätt att förstå hennes våndor.
  Margot spelas av Michelle Williams, som gjorde en liknande roll i Blue Valentine. Precis som där ställs pirrande nyförälskelse mot passion som har svalnat. Take This Waltz är en ljusare film, här finns några riktigt roliga scener, men den slår fortfarande stenhårt mot föreställningen om evig och okomplicerad kärlek. Och så levde de lyckliga i alla sina dagar? Skulle inte tro det.