Det är inte ofta svenska män avbildas som älskare på fransk film. I Nathalie händer det helt oväntat för alla inblandade. Nathalie (Audrey Tatou) lever med sitt livs stora kärlek och när mannen dör i en olycka rasar livet samman. Hon flyr in i pappershögarna på jobbet. Där är hon chef över svenske Markus Lundell (Francois Damiens)
  Långsamt växer en trevande och stillsam kärlek fram mellan dem. En kärlek som de får försvara mot alla som inte förstår vad vackra framgångsrika Nathalie ser i den dumsnälle Markus med begynnande flint.

Nathalie bygger på en roman och regisseras av författaren själv, David Foenkinos, och hans bror Stéphane Foenkinos.  Filmen når inte samma höjder som Audrey Tatous genombrottsfilm Amelie från Montmartre, men gör ändå jobbet som feelgood-film. Lite extra roligt blir det när Francois Damiens på haltande svenska gör en nidbild av oss svenskar som snälla, sillätande proggmusiklyssnare.
  Mindre roligt är att franska manliga regissörer så ofta envisas med att låta kvinnliga huvudrollers tankar och historier beskrivas av män. Det drar ner betyget.