Det är onsdag, klockan är tio på förmiddagen och jag har fått en ny identitet. Djallo från Guinea-Bissau. Min resa har tagit mig från Västafrika, via Portugal och Tyskland, till en sliten tvåa i en svensk förort. På vägen har jag arbetat. Som köksbiträde och väktare, på byggen och restauranger. Nu är jag på Gotland för ett nytt påhugg. Eliten minglar i Almedalen och jag ska plocka upp deras skräp.

Vi samlas på Donners plats i hjärtat av Visby. Det är jag och en handfull andra som också är nya på Proper AB. Gruppchefen Johannes tar emot oss och berättar det viktigaste om jobbet. Lönen är 87 kronor i timmen, får vi veta.
  – Om ni sköter er, inte sjukanmäler er och håller på och strular, så finns det möjlighet att höja det framöver.
  Arbetsdagen börjar med ett morgonpass på fem timmar. Sedan blir det paus, utan lön, innan vi går på ett nytt tretimmarspass på kvällen. Lunch får vi äta när vi är lediga.
  Innan han försvinner skickar Johannes med oss några förmanade ord:
  – Ni ska jobba på utan att ta plats. Folk är inte här på Almedalsveckan för att se på er, de är här för att göra sina grejer.

Holmberg och Vatanen jobbar för Proper AB sedan tidigare. De kommer med goda råd. Arbetshandskarna från företaget är värdelösa, det bästa är att köpa egna. Arbetskläder får vi också köpa själva via företaget, till halva priset. Och här på Donners plats måste vi slarva med städningen, annars hinner vi inte med allt vi ska göra.
  På väg ner mot Almedalsparken möter vi utrikesminister Carl Bildt. Han kastar en blick på våra gula västar men tittar snabbt bort igen. Johannes skulle vara nöjd.

I parken träffar vi fler arbetskamrater. Det blir nervöst i gruppen. Några som har varit igång i flera timmar vill ta en kaffepaus, men andra är rädda och tycker att vi borde fortsätta jobba. Samtalet glider över på lönerna och tjafset tilltar. Vi som är nya inser att 87 kronor är för lite, enligt kollektivavtalet ska timlönen vara minst 112 kronor. Holmberg blir förbannad och börjar prata om facket. Det får andra att börja skruva på sig.
  – Hur ska jag ha råd med det? Jag har varit i företaget i tio år. Om du spelar schysst kommer du att få jobb, jag lovar, säger en kille som heter Horvath.
  Plötsligt dyker Johannes upp.
  – Vad håller ni på med?! Ni kan inte sitta stilla allihop på samma ställe. Det ser inte bra ut.
  Johannes telefon ringer. Det är företagets vd Lena (”Hon är hård”, viskar Horvath) som vill ha ett möte. Stämningen blir ännu mer orolig.

Lena väntar i ett gathörn en bit bort. Hon säger att hon har dåliga nyheter.
  – Nu är det så att jag har suttit i telefon med en journalist hela morgonen. De kommer att skriva en artikel om oss. Är det någon som känner till något om det?
  Lena berättar att ägarna inte vill ha någon negativ publicitet. Därför ska Proper AB läggas ned. Kalabalik utbryter. Holmberg protesterar högljutt och blir genast anklagad för att vara den som pratat med pressen. Lena tar honom åt sidan, och han kommer inte tillbaka. Några andra i gruppen lämnar platsen i protest.
  Vi andra står kvar, osäkra. Får vi jobba passen vi har blivit lovade, åtminstone? Vi behöver ju pengarna.
  Jodå, lugnar Lena. Vi ska städa vidare Almedalsveckan ut.
  – Det var allt. Tillbaka till jobbet!

Rollspelet

Rollspelet i Almedalen arrangeras av Arena Opinion och 6F – Fackförbund i samverkan. Deltagarna tilldelas en roll och får sedan interagera med skådespelare och lajvpedagoger i en dryg halvtimme.
Proper AB är ett påhittat företag, men det som utspelar sig under rollspelet är baserat på verkliga händelser. Rollerna bygger på personer som har intervjuats i boken De osynliga – om Europas fattiga arbetarklass av Rebecka Bohlin.