Kvinnorna tände gnistan i Egypten
De egyptiska kvinnornas roll som familjeförsörjare gör att de är en maktfaktor politikerna inte kan ignorera. Det säger kvinnoaktivisten Marwa Sharafeldin.
![]() Foto: Catarina Berglund |
Kvinnornas roll för den egyptiska revolutionen ska inte underskattas. En av de händelser som visade vägen för de redan historiska protesterna vid Tahrirtorget i Kairo var en fackföreningsstrejk 2008.
– Strejken är den största i modern egyptisk historia och det var kvinnorna som var den tändande gnistan för strejken. Men under revolutionen kan jag inte tala om kvinnornas roll – under revolutionen var vi alla människor, säger Marwa Sharafeldin.
Hon är på besök i Visby och Almedalen för att bland annat vara med på seminarier anordnade av organisationen Kvinna till kvinna.
I en tredjedel av de egyptiska hushållen är det kvinnan som står för familjeförsörjningen. Och i de flesta andra hushåll behövs både mannens och kvinnans inkomster för att familjen ska klara sig, berättar Marwa Sharafeldin.
– Det gör att kvinnorna spelar roll också för politikerna. Eftersom så många kvinnor är ute i arbetslivet och försörjer familjen kan de inte säga att kvinnans plats är i hemmet – ett sådant förslag skulle slås ned för vem skulle då ta hem bröd till borden?
Trots att många kvinnor arbetar saknar de flesta av dem ändå rättigheter som följer av en regelrätt anställning. Skälet är att majoriteten av de arbetande kvinnorna jobbar i den informella sektorn, i andras hem eller som försäljare på gatan, vilket gör att de inte har rätt till trygghetssystem som pension och sjukförsäkringar.
Fackföreningsrörelsen spelade en roll under revolutionen. Nu finns det två parallella system med fackföreningar, förklarar Marwa Sharafeldin. En del av facken är kontrollerade och en rest av den gamla regimen. Sedan finns en oberoende gren av fackföreningar som växer.
När det gäller de islamistiska partiernas framgångar efter den arabiska våren säger hon att det är svårt att tala om islam med västerlänningar.
Innan någon fråga ställs vill hon först slå fast att patriarkatet både finns där och här, att det både finns i religiösa och sekulära stater och att det i Egypten finns islamistiska partier av alla schatteringar; progressiva, konservativa, fredliga och våldsamma.
– Man måste förstå att religionen i ett land som Egypten är en del av den sociala väven, en del av vardagslivet. Jag kan bestämma att äta middag med en vän och då avslutar jag med ”att vi ses om gud vill” men det är inget som har någon religiös innebörd för mig, det är något man säger.
Hon berättar att hon blev orolig när hon såg människor be under protesterna på Tahrirtorget. Inte för att de bad, men för att hon var orolig över vad det sände för budskap när det visades upp i väst.
– Det betydde inte att de var fanatiska. Det var ingen som ropade efter sharialagar. Det vi ropade efter och krävde var bröd, värdighet, frihet och social rättvisa!