Patricia, skötare på en psykiatrisk avdelning, som mötte sin patient i rättssalen.

Att hon skulle behöva vittna visste inte Patricia förrän polisen ringde henne på jobbet långt efter händelsen, då en kollega blev hotad till livet av en patient. Patricia, som är skötare på en psykiatrisk avdelning, hade varit i närheten och hört hotet. Hon hade också noterat patientens hotfulla kroppsspråk. Men vittna hade hon helst velat slippa.
  – Jag kände olust för den här killen, jag var inte rädd för honom på jobbet, men det kändes obehagligt att möta honom i rättegången, för jag visste inte vad som skulle kunna hända sedan. Jag kände inte honom, men jag visste att han var arg och frustrerad.

Patricia har jobbat i psykiatrin hela sitt arbetsliv och vet att en patient kan bestämma sig för att göra henne illa. Hon har själv utsatts för ett allvarligt hot tidigare. Därför håller hon stenhårt på sin integritet, hon avslöjar aldrig sitt efternamn för patienter, hon finns inte på Eniro eller Facebook. Därför blev hon illa till mods när hennes ovanliga efternamn lästes upp i rättssalen då hon skulle vittna.
  – Vad ska han ha mina personuppgifter till? Det är inte konstigt att folk är livrädda för att vittna.
  Tiden före rättegången och efteråt var mycket jobbig.
  – Jag sprang på toaletten hela tiden och sov dåligt. Jag var nog mer tyst och drog scenarier inombords.
  Hon erbjöds inte någon form av stöd från sin arbetsplats eller chef.
  – Det var ingen som frågade hur jag mådde.

Så här efteråt känner hon att hon hade behövt någon att ventilera sina känslor med, förutom sin man.
  – Det hände ju faktiskt på jobbet, det är inte en privat sak.
  Det har gått flera år sedan Patricia själv blev hotad av en patient. Hotet polisanmäldes inte, men patienten flyttades till ett annat sjukhus.
  – Idag hade jag polisanmält, men den gången var jag nöjd med att chefen agerade.
  Hon berättar att kollegor låtit bli att polisanmäla allvarliga hot eller slag från patienter, eftersom de är rädda för att utsättas för något mer då. Det har också haft betydelse om chefen erbjudit sig att göra anmälan eller inte. En del menar även att man inte anmäler en sjuk person, säger Patricia.
  – Jag tycker inte att det spelar någon roll. Trots sjukdom måste de lära sig att man inte slår. Många gånger anmäler man om man blir slagen eller hotad på stan, men inte på jobbet.

Patricia vet att det är ovanligt att vittnen verkligen blir trakasserade och än har inget hänt. Men olustkänslorna ploppar upp då och då. Rättegången i sig var inte det svåraste. Det hela var över på 15 minuter och Patricia tycker det var skönt att rättegången var bakom lyckta dörrar.
  – Efter rättegången kände jag mig befriad. Då fick jag också lite förståelse från kollegor att det här hade varit tufft för mig.
  Patricia heter egentligen något annat, men väljer att vara anonym.