Rapport 12: ”Vemodigt, men roligt”

Eva Alm:

”Jag sätter upp mål och genomför dem”

Hej Bea! Sista rapporten. Det känns vemodigt, men roligt. Det har varit otroligt lärorika och nyttiga veckor för mig och tjejerna och jag önskar att många många fler skulle få den här möjligheten. Du, Bea, är min stora idol. Är det jobbigt i framtiden kommer jag att tänka på dig och vad du sagt till mig. Du lyckas vända och vrida så att det negativa blir positivt i stället och det är superbra, tycker jag. Tänker på första gången du var till mig i Uppsala och det var lite halvgrått väder när vi tagit en promenad. Du säger då att vi ju fått se solen lite grann i alla fall och jag bara: ”Jaha,var då??!!” Och du säger att den finns bakom molnen. Det hade du ju helt rätt i.

Eva Alm.

Jag har inte tränat lika mycket den här sista veckan. Det blev tre promenader och så har jag ju cyklat till bussen varje dag. Jag har varit på krogen en dag och så åkte vi på kryssning också. Jag drack några drinkar och det kändes inte bra i kroppen efteråt, så det kommer inte hända så ofta. Men maten har fungerat bra. Det känns som om jag inte varit helt fokuserad på det viktigaste, träningen och kosten. Jag håller ju på att köpa bil också och det har varit mycket tankar kring det.
  Men jag kör på och tar en dag i taget. Nästa vecka ska jag vara med i Blodomloppet, vilket ska bli superkul. Jag kommer att gå runt banan, men jag är i alla fall med. Det trodde jag inte för ett år sen. Nästa år ska jag klara av att springa en sträcka, men jag börjar med promenad i fem kilometer.
  Lite att reflektera över: Vilken inställning har jag normalt i livet, en positiv eller en mer negativ? Det har nog varit lite si och så, men jag försöker vara lite mer positiv. Jag kan ju inte gå och vara negativ hela tiden, för då mår man ju inte bra.
  Har min inställning förändrats under dessa 12 veckor?
  Ja, det har den helt klart. Jag har börjat tänka lite annorlunda. Är det något problem går det att lösa på det ena eller andra sättet. Man kan inte gräva ner sig, då blir det bara jobbigt. Visst kan jag också ha mina dagar som känns mindre bra, men de går över. Det finns ju de, som har det mycket värre än jag.
  Vad är mina största intryck under mina tolv veckor och hur tror jag mitt liv ser ut om fem år?
  Jag tror, att med motivation och envishet går det mesta. Det gäller att man bestämmer sig för vad man vill. Jag känner nu att det kan vara bra att sätta små mål, inte för stora. Det ska vara mål man kan klara av.
  Om jag är frisk och kry om fem år tränar jag på gymmet några dagar i veckan och håller fortfarande på med promenader med mera. Jag kommer inte bli en soffpotatis igen och jag tänker på vad jag stoppar i mig. Jag äter bra. Jag håller fortfarande på med min smoothie till frukost med en banan, ett rått ägg och lite grekisk/turkisk yoghurt. Det smakar mumma.
  Stort tack till KA för att vi fick komma med i KomiForm 2012. Och stort tack till dig, Bea! Det har varit en superkul resa, men nu är det dags att köra vidare på egen hand och det ska gå bra. Jag har häftet att kika i och all din peppning, så det är bara att tuta och köra.
  Ha det bäst!!

Bamsekramar
Eva

Beas kommentar:

”Du kommer klara dig galant”

Härliga Eva! Tack själv för din medverkan och ditt härliga leende!
  Det är med tårar i ögonen jag läser din sista rapport. Jag är så otroligt glad över det du lyckats åstadkomma. Min intention om att få vara med och bidra till att människor mår bättre har verkligen gått igenom och jag är så tacksam och glad att mina ord, som du säkert förstår kommer från hela mitt hjärta, har varit till hjälp för dig. Du är värd allt i livet så som du vill ha det och din resa har varit fantastiskt spännande att stötta. Jag tror du kommer klara dig galant och är säker på att du hittar lösningar och ser på livet från ett positivt öga.
  Att vara positiv uppfattas som naivt av många, men så tänker inte jag. Det är en sak att glädjas när det går bra och en annan sak att hitta lösningar när det inte går som det var tänkt. Det är också så klart viktigt att ha med sig, att förluster och motgångar kan smärta och göra ont och att det tar sin tid för kroppen och knoppen att läka.
  Fortsätt tänka positivt och lev varje dag precis så som du vill. När jag är sur brukar jag tänka: ”Nu vill jag faktiskt vara sur … om jag så dör just nu så var det det jag behövde.” Men för det mesta  vänder jag sen blicken mot något som fungerar och jag ser solen bakom molnen igen!
  Jag ser fram emot en liten rapport från Blodomloppet. Så spännande, att du är anmäld till det. Du berättade att du för ett år sedan bara nonchalerade en kollega som frågade om du ville vara med och i år väljer du att genomföra det. Dessutom med ett leende på läpparna. Då har det skett stora frändringar! Varmt lycka till!!
  ”Varje målgång är början på ett nytt lopp.”
  Massor av varma, långa, goa kramar till dig!

Bea

Eva Alm:

”PS. Nu har jag sprungit Blodomloppet”

Hej Bea! Då gör jag en sammanfattning av mitt första Blodomlopp här i Uppsala. Ett lopp man får göra i sin egen takt för hälsan och för sjukvården. Det var runt 12 600 gå/lunka/löpare som kom till start. Vi hade anmält tre lag och jag skulle promenera med arbetskollegor fem kilometer utan tid.
  Vädret var helt OK. Inte så supervarmt, men skönt att motionera i. Mitt, mina kollegors och min dotter Fredrikas lag startade i sista klungan. Jag träffade Fredrika som hastigast innan start och det sista hon sa till mig var: ” Mamma, jag ska komma före dig i mål!!” Jag tittade på klockan och den var 19.02 när vi promenerade iväg. Mycket folk var det och jag är ju van att gå på när jag promenerar, men det tog stopp lite då och då och man fick snirkla sig mellan alla människor.
  En kollega ville gå lite raskare och jag tänkte, att då hänger jag på. Men när jag kom till en skylt där det stod en kilometer kom en liten (djävul) inom mig fram. Jag tänkte, att jag ska försöka springa lite, och det gjorde jag. Sen mindes jag vad Fredrika sagt till mig och då blev det fart. Jag tänkte att hon inte skulle före mig i mål och jag sprang om två arbetskamrater som startat i gruppen före mig. Men Fredrika hann jag inte i kapp. När jag kom över mållinjen hade klockan tickat i väg till 19.42. Fredrika var i mål cirka fem minuter före mig. Men jag kom runt banan på 40 minuter och jag sprang mestadels. Jag är helnöjd. Jag kunde ju springa och det var superkul, så det blir garanterat fler Blodomlopp. Det kändes i kroppen några dagar efter med träningsvärk lite här och där, men det var det värt. Min första nummerlapp och medalj ska jag rama in och hänga på väggen. Nästa år är mitt mål att komma runt snabbare och komma in i mål före dottra!
  Jag har även tänkt att jag ska delta i Sommarloppet som går av stapeln här i Uppsala 19 juni och 21 augusti. Loppen är fem kilometer och jag tar det som en utmaning. Och så har jag några små mål.
  Sen har jag även ett mindre lopp 3 september i Siljansnäs, som jag kommer från. Det heter Sannaloppet ”Spring för livet” och är ett gå-lunka-löp-lopp där HELA familjen kan delta. Loppet ingår också i Folkhälsoveckan! Det är en fem kilometers sträcka på slingriga byvägar runt omkring vackra Siljansnäs och Björkberget.
  Startavgiften kommer att gå till Hjärnfonden för forskning om hjärnan och relaterade  sjukdomstillstånd, så man gör både sig själv och andra en tjänst om man deltar. Startavgiften är 100 kronor för vuxna och 50 för barn och ungdomar upp till 16 år.
  Detta lopp tänker jag nog åka ”hem” och delta i. Jag tycker det är ett superbra initiativ och då är det också något att se fram emot, så jag tar det som en utmaning. Tiden kan ju bara bli bättre och bättre.

Ha det gott & kramar
Eva

Beas kommentar:

”Hurra för dig, Eva!”

Wow, vad jag blir stolt och glad att läsa om ditt livs första Blodomlopp. Så kul, inspirerande och ja, jag finner knappt orden längre.
  Att sedan läsa om dina kommande planer och nya utmaningar är en fröjd som värmer djupt inne i mig. Jag är så tacksam som fått lära känna dig och sänder de allra varmaste lyckönskningarna inför framtiden.
  Allt går om man vill!

Kraaam, Bea

Fredrika Alm.

Fredrika Alm:

”Jag är piggare och gladare och har vågat gå på gym”

Hej Bea! Jag älskar mitt liv. Vem skulle kunna leva mitt liv bättre än jag själv? Man måste ta vara på det när man lever. Ingen vet vad som händer sen. Kanske man aldrig kommer tillbaka till planeten Jorden. ”Lev, så länge du lever!”
  Det är sista veckan och jag undrar var tiden tagit vägen.
  Jag har lärt mig äta bättre. Min motionsvardag har blivit lite bättre. Jag är piggare och gladare. Men nästan bäst av allt är att jag faktiskt vågat mig in i ett gym en gång. Jag har gått flitigt på pass, men gymmet har jag det lite värre med.
  Jag söker nån som vill dra med mig på gymmet. Jag är klen, blyg och för feg för att gå in dit ensam. Det kommer vara tråkigt att avsluta kontakten med dig, Bea. Det är ju du, som gjort att jag kommit igång med mig själv.
  Denna helg har varit fylld med dans. Sex  timmar totalt och jag är helt salig efter det. Trött också, men det är det värt.
  Om fem år vill jag springa upp mot en mil utan att behöva sakta ner för att hämta andan. Men fortsätter jag som jag gjort hittils kommer det inte vara några problem alls. Sen ska jag ha varit inne på gymmet lite fler gånger, kanske även vilja gå in där själv och köra eget race.
Tack så jättemycket för den här chansen. Jag kommer fortsätta i min takt, så klart. Jag kommer absolut inte att lägga av i alla fall!

Kram, Fredrika

Beas kommentar:

”Jag tror på dig och dina framtida val”

Hurra för dig, Fredrika!! Vad du är härlig. Jag blir så inspirerad att hålla på med det jag gör när jag får rapporter som din.
  Jag har stor tilltro till att du även i framtiden väljer det som är viktigt och rätt för dig och att du har hittat några nya insikter i dig själv, som du tryggt kan luta dig mot om du funderar över något.
  Vad gäller gymmet är det inte en grej för alla. Jag tycker du är modig som ändå vill pröva, för utan att pröva vet vi ju inte.
  Ett stort tack till dig också, för det du bidrar med. Det är du som gjort allt jobb!
  ”You are responsible for your actions, not for your intentions.”
  – Paulo Coelho – boken Aleph
  Massor av värme skickas till dig och lycka till med allt i livet!!

Bea

Fredrika Alm:

”PS: Jag har också sprungit Blodomloppet!”

Hej, Bea! Du anar inte vad lycklig jag är. Vi började småspringa redan från start och jag tänkte: ”Nu jäklar ska jag köra tills benen inte kan bära mig längre.” Så jag sprang och gick litelitelite. Sammanlagt gick jag max en kilometer och sprang resten, alltså fyra kilometer. Jag är så stolt att jag klarade av så mycket. Det är en baggis för många, men mitt mål var att komma runt på 50 minuter.
  Sluttiden blev 35.46 och så slog jag ju mammas tid också. Vilket var kul, det med.

Kramar, Fredrika

Beas kommentar:

”Vilken tid, tänk vad du visar med det här!”

Så fantastiskt, Fredrika, och vilken tid!
  Wow, så roligt och vad du visar med det här, både för dig själv, för din framtid och som inspiration för andra. Hurra för dig!
  Stora varma sommarkramar och lycka till med allt!!

Kraaam
Bea