Man ställs tidigt på undantag, som levde man på stand by, i väntan på någonting annat. Man blir ett märkligt barn, fyllt med vuxna tankar om brist, tillhörighet, avsaknad. Man blir också oerhört lätt ett barn fyllt av vrede. Jag vet också att fattigdom är ett pris som man betalar långt upp i vuxen ålder. Fortfarande kan jag öppna kylskåpsdörren hemma bara för att övertyga mig själv om att det finns mat. Fattigdomen är till sin natur kränkande, särskiljande. Den säger till barnet: ”Du duger inte. Du räcker inte till.”

Att vara fattig och barn är som att leva innesluten i en glasburk. Du kan se allt men inte vidröra någonting. Du kan inte bli vidrörd själv. Den som är fattig är ofri. Så växte jag upp. Fattigdomen följde oss. Adress efter adress. Min syster arbetade extra på Konsum nere på Kornettsgatan i Malmö. Det mesta av hennes lön gick till familjen. Till min mor. Vi var fem barn och en sjuk mor. Ibland arbetade hon som städerska på kvällarna. Ibland som lärarvikarie. Nej. Det blev aldrig någon skolresa. Nej. Det blev aldrig något biobesök. Nej. Vi kom aldrig iväg till badhuset. Aldrig kalas. Aldrig utflykter. Hade hon valt att bli fattig? Nej. Hade hon valt att bli sjuk? Nej. Verkligen inte. Däremot: samhället valde att inte ta hand om henne, precis på samma sätt som vi idag medvetet ser till att inte ta hand om de barn som nu lever i fattigdom. I brist.

Den 13 mars 2012 kom Rädda Barnens senaste rapport om barnfattigdom. Den är väldigt enkel och okomplicerad att förstå. Den säger: 12 procent av Sveriges barn lever i definitionen av fattigdom, intill gränsen för existensminimum. De bär sina föräldrars brister, om man så vill. Smaka på ordet: existensminimum. Det anger en gräns. Under den gränsen så kan man inte längre existera. Intill den här gränsen lever då närapå 300 000 barn. Vad händer om man kommer under gränsen? Om man plötsligt måste lösa ut ett recept? Köpa extra gymnastikskor? Ett busskort? Ska man då sluta existera?

Det är konsekvenserna som är det förödande. Man monterar medvetet ner barnens existensberättigande. Deras liv. Det är inte värdigt oss. Det är en klasskamp som förs från fel håll, mot barnen.

Ja

Att det finns avsatt ekonomiska medel för larmanordningar för kvinnor som lever i skyddade boenden.

Nej

Att det inte används och att polisen inte tar våld emot kvinnor på allvar.