”Det var väl inte så farligt”
Sedan jag började jobba som journalist på Kommunalarbetaren har jag ofta kommit i kontakt med begreppet hot och våld. KA:s undersökning visar att nästan en tredjedel av kommunalarna i vård och omsorg har känt sig rädda på jobbet. Och först nu minns jag att rädsla var en stor del av jobbet när jag arbetade i vården.
Nu minns jag rädslan vissa kvällar när jag gick ensam mellan lägenheterna i Göteborgsförorten, där en kollega blev misshandlad och rånad under ett arbetspass. Jag minns hur rädd jag var när en man låste in mig i sin lägenhet när jag stod med kniven och skar en brödskiva åt honom. Jag minns en kvinna som jag tyckte om, men skulle hennes son vara där ikväll? Han som sades vara dömd för mord och besökte sin mor när han hade permission, han hade hotat hemtjänsten förr.
Jag minns hur det ibland sades att vi skulle gå tillsammans till vårdtagare, ibland blev det så, andra gånger inte. Jag var bara vikarie så jag vet inte så noga vad som bestämdes på mötena. Och det var lite mjäkigt att inte vilja gå själv.
Jag minns klumpen i magen när jag nästan varje morgon en tid tog hand om en man som kunde både sparka och spotta på en, vilket humör skulle han vara på idag? Hur skulle jag göra jobbet bäst utan att bli sparkad på? Allt det här var en del av jobbet, intalade jag mig. De var ju försvarslösa människor som det var synd om. Men det var förstås lättare att göra ett bra jobb hos dem som klappade mig på kinden, det fanns många sådana och det var därför jag älskade jobbet. Det var nog därför jag inte reflekterade över våldet (jag skulle ens aldrig kalla det våld då!).
Den där rösten som sade ”det är väl inte så farligt” fanns mest i mig själv. Men den fanns också hos chefer och kollegor som sa ”det där klarar du, du som är så duktig”.
Att göra ett bra jobb handlar mest om att vårdtagaren klarar sig, inte om att personalen går sönder inuti. Våld på jobbet behöver inte vara lika tydligt som märken efter bett i armarna. Det kan också vara sömnlösa nätter och en klump i magen när man ska gå till jobbet. Jag kan inte komma på många andra yrken där hot och slag ingår i jobbet. Poliser kanske, men de har ju också vapen för att skydda sig.
Så vad ska man behöva tåla? Vad kan man göra? Det hade jag velat läsa för åtta år sedan.