”Gå bredvid mej och prata”, säger han. Det saknas några tänder i munnen, benet är brutet på åtta ställen, känseln i vänsterfoten borta. Han är på väg till bankomaten. Det tar ungefär en kvart bara att komma över korsningen. En busschaufför har låtit honom åka en bit med bussen gratis.

Han är en utrotningshotad sort i Stockholms innerstad, där utförsäljning av allmännyttan och nedmonterad välfärd ser till att vi slipper se konsekvenserna. På det Söder där jag, som så många andra journalister bor, har arbetarna bytts ut mot mer välbeställda akademiker. Snittinkomsterna, rensade för inflation, har stigit med 50 procent på 15 år, skriver MittiSödermalm. De fattiglappar som medelklassen finner så ”genuina” förvisas till hemlöshet eller förorterna. Utan att några större protester hörs.
  De nya Moderaternas försäkran om ”ett samhälle som håller ihop” klingar falskt och ihåligt.  Tvärtom har våra utgifter för samhällets sociala skyddsnät  mätta som andel av BNP minskat rejält: 1993 var utgifterna för sjukvård, pensioner, arbetslöshetsersättning, barnomsorg  37,3 procent av bruttonationalprodukten, 2010 hade de minskat till 30,5, enligt SCB.  De som är högst upp som syns och hörs har fått alla fördelar, medan de som är i botten förvisats ut i periferin. I fina City kommer en man med två kryckor som enda stöd snart inte att störa gatubilden mer.

Det är mycket fokus på jobb just nu. ”Jag vill jobba” är devisen för nyss avslutade LO-kongressen, liksom huvudspåret för Nya S. Och visst är det avgörande att få bidra och känna sej behövd. Arbete och trygghet även för de sköra och tilltufsade är ett extremt viktigt och försummat samhällsuppdrag.
  Författaren Cecilia Gyllenhammar, själv född på solsidan, talar i DI Weekend 19/2012 om varför det ”är nödvändigt att Sverige får tillbaks en fördelningspolitik värd namnet.” Hon säger: ”Samhällskroppen är som ett slutet rum med vissa ingångar. I dag stängs den ena dörren efter den andra för alla som inte anses förtjäna att släppas in. Vadå förtjäna? Livet är inte rättvist, alla har inte samma chans. Så är det bara.”  

Nej, livet är inte rättvist. Alla kan inte bli vinnare. Ett välfärdsland måste även ha utrymme för dem mitt ibland oss, som inte riktigt håller måttet. Så att de också klarar att korsa gatan utan att bli överkörda.