Nu väcks ju tankarna i mitt huvud såklart. Kritiska, ja kanske, men jag tror på att om man vågar vara kritisk mot sin egen organisation så utvecklas även densamma.

I samma andetag som vi måste bli fler medlemmar, som vi måste ut och värva så kanske våra medlemmar vi redan har blir lite bortglömda.
Vi slimmar vår organisation, gör storavdelningar, blir färre ombudsmän på större ytor men skall samtidigt bibehålla vår medlemsnära service.
Det blir svårare för oss att att göra det direkta arbetet och slåss för de kollektivavtal vi redan har, när arbetsgivaren inte följer våra gemensamma avtal.
  Om inte sektioner och förtroendevalda längst ut i organisationen känner stöd eller inte får snabb tillgång till ombudsmännen så kommer sakta men säkert vi förtroendevalda gå under – och hur skall vi då bli fler?

Vart kommer då Japan in i detta kanske ni undrar över nu?
  Jo, när japanska företag har en kris så anställer man mer personal som kan jobba aktivt för att få igång verksamheten igen, man stryper materialinköp, administrativa tjänster till exempel pennor och reklamprodukter med mera.
  Man ser till att få in fler sk ”doers” som är ute och jobbar aktivt med frågorna och ser till att få igång arbetet så nära verksamheten som möjligt.
  För jag tror det är lika viktigt att vi slåss här och nu för de medlemmar vi har och deras rättigheter, det ger ringar på vattnet som i sig ger fler medlemmar.

Radikalt, ja kanske, men ibland måste man satsa rejält för att vinna något i slutändan.
  Så in med lite mera japanskt tänkt i framtidsarbetet i vissa lägen, fast vad vet jag om det egentligen, inget, men jag kan tycka och det har alla rätt till. Tänk på det alla ni som sitter på bra ideer därute.

”Gårdagen kan vi bara minnas, idag kan vi bara uppleva men morgondagen kan vi planera för.”