I dag kanske inte namnet Benno Ohnesorg säger så mycket för en svensk allmänhet. Men för 68-rörelsen var Ohnesorg, framför allt i Tyskland, en centralfigur med mycket stor betydelse.
  När den iranska shahen, företrädare för ett då hatat system, kom till Berlin på besök i juni 1967 utbröt stora motdemonstrationer. Polisen slog ner på demonstranterna hårt och brutalt och Benno Ohnesorg sköts från nära håll, lämnades kvar, mördad.

Flera år tidigare hade det mellan Ohnesorg och författare Uwe Timm vuxit fram en djup vänskap, en vänskap som 1967 gått förlorad. Men i sin bok Vännen och främlingen, som kom på tyska 2005, väcker Timm vänskapen till liv. Han skriver om deras speciella relation, om den själsfrändskap som fanns dem emellan. Det är fint skildrat, och i bakgrunden får vi också en skarp bild av ett Tyskland svårt plågat av föräldragenerationens tystnad.
  Men trots Ohnesorgs politiska betydelse som en martyr för en hel generation, har Uwe Timm valt att i första hand skriva ett personligt snarare än ett politiskt porträtt. Det är mer filosofi än politik, mer människa än samhälle. Ibland får man som läsare uppfattningen att just detta är Timms syfte: att befria Ohnesorg från martyrskapet, han skriver på ett ställe att ”vännen” (som Timm konsekvent kallar Ohnesorg) inte ens var intresserad av politik.

På det sättet blir Vännen och främlingen mycket mera en bok om vänskap mellan två unga män, än ett politiskt reportage. Det är vackert så, även om det finns en risk att läsaren känner sig snuvad på det politiska drama som Ohnesorgs liv – och död – ändå innebar. I synnerhet som det fyra år efter att Timms bok första gången gavs ut, uppenbarades att den föregivet västtyske polisman som sköt Ohnesorg i själva verket var betald Stasi-agent.
  Trots invändningarna är Vännen och främlingen ett oerhört väl berättat porträtt och Uwe Timm lyckas problematisera den svartvita martyrbilden. Fram träder människan.