Det var en besvikelse. För regeringspartiernas verkliga problem är knappast personuppsättningen, utan att man klantat till det i ett antal sakfrågor.   

Carema-affären blottar att vanskötsel av gamla är lönsamt, men att vinsterna kan hamna i skatteparadis. Försäljningen av Serafens vårdcentral till underpris visar ett anstötligt moderat slöseri med allmänna medel.
  Absurda skattesubventioner till McDonald’s och andra restaurangföretag har inte kunnat dämpa ungdomsarbetslösheten. Regeringens hummanden och lögner om vapenfabriken i Saudiarabien var inte förtroendeingivande.
  Apoteksprivatiseringen har gett sämre servicenivå än förut. Och den allt tydligare skiktningen mellan elever från olika samhällsklasser i skolorna liknar alltmer ett gigantiskt, närmast historiskt politiskt haveri.

Men inga av dessa misslyckanden för regeringen Reinfeldt lämpar sig för några garv av skadeglädje.
  Och skälet till det är enkelt. I de flesta av dessa frågor, där alliansen utmanat en bred väljaropinion med kaxighet och dogmatism utan att lyckas, saknar Socialdemokraterna tydliga alternativ.
  Vad anser partiet om vinster i vården? Ingen som vet. Vill S ha ett fundamentalt annorlunda sätt att upphandla vård och skolor? Tveksamt. 
  Urban Ahlin kan inte lova någon annan Saudi-politik än regeringens. Socialdemokraterna är inte beredda att riva upp apoteksreformen för att göra apoteken till vad de egentligen är – ett naturligt monopol.  
  Och trots rapporterna om hur klassamhället slår igenom i studieresultaten har S få svar på alla obesvarade frågor om skolorna. 

De senaste veckorna har jag läst många böcker om socialdemokratins kris i Europa.  I en av dem, Carl Hamiltons S-koden är slutsatsen att den svenska socialdemokratin har förändrats, men på fel sätt: ”Partiet har blivit som andra”. För att uppfattas som någonting mer än ett parti ”som andra” krävs en egen kunskapsinhämtning, menar Hamilton.
  Det är hög tid att på de områden jag nämnt förutsättningslöst undersöka och pröva hur realistiska alternativ till den havererade högerpolitiken ser ut.

Ja

till fler ideella vårdföretag.

Nej

till Europas nedskärningsvansinne.