Det var en vanlig måndag. Malin Hedström arbetar inom omsorgen och hade hand om en grupp som satt och jobbade vid ett bord. En av deltagarna satt och lekte med sin mobiltelefon och vägrade lägga ned den. Malin sa till och gick in i ett annat rum för att kolla med en kollega hur hon skulle göra. Hon märkte aldrig att deltagaren kom efter och måttade ett slag mot hennes huvud. Slaget träffade över käkbenet och näsan. Kraften var så stor att käken blev sned och flera tänder blev lösa.
  – Som tur var stod jag nära en vägg och for in i den. Annars hade jag åkt i golvet och vem vet vad som hänt då?

Redan innan händelsen visste Malin att deltagaren var en våldsam person. Två av hennes manliga kollegor hade blivit slagna tidigare. Personalen hade fått lära sig att inte gå in i konflikter med just den här personen och backa ur dem om uppstod så smidigt som möjligt.
  – Jag gjorde allt enligt regelboken och gick. Ändå hände det.  Jag vet att det inte var mitt fel. Men ändå kommer tanken att det var jag som gjorde något.
  Trots en stor fläskläpp, smärtor och svårigheter att äta gick hon till jobbet dagen efter.
  – Jag var rädd att jag inte skulle våga gå tillbaka alls om jag inte gjorde det på en gång. Jag är hästmänniska och vet att ramlar man ur sadeln måste man upp direkt igen. Jag har inte varit sjukskriven en dag.

 Malin Hedström, undersköterska.Malin Hedström.

Det har hunnit gå över ett år sedan misshandeln. Kommunals sektion har krävt att deltagaren skulle få en placering som krävde mindre gränssättning, så att inte fler i personalen skulle skadas och i dag är hen inte kvar på Malins arbetsplats. Hon har i ett års tid gått på tandläkarskolan i Umeå och fått käken korrigerad. Fysiskt är hon återställd, men händelsen har påverkat vardagen.
  Hon hade tidigare arbetat inom äldreomsorgen och några gånger fått lättare slag. De var det lättare att skaka av sig. Det grova våld hon råkat ut för nu är svårare att hantera. Hon har alltid varit en rak människa med starka känslor som sagt vad hon tycker. Det är hon inte längre.
  – Jag har blivit mer försiktig som person. Jag tänker mig för innan jag säger till någon och när jag går in i ett rum, så tänker jag på vilka som är där, hur de står i rummet och om de kan bli våldsamma. Så är det också utanför jobbet.

Hon var oförberedd på att ett slag skulle ta så mycket kraft psykiskt. Vänner och kollegor såg hur hon förändrades.
  Tiden direkt efter slaget blev hon väldigt trött, argare och fick flera stora vredesutbrott.
  – Egentligen var jag rädd. Till slut gick jag några gånger till en kurator som min chef erbjöd mig samtalsstöd hos. Och nu kan jag prata väldigt öppet med de fyra kollegor som är i samma arbetsgrupp som jag. En av killarna som blev slagen är med i samma. Han förstår, säger Malin, och berättar att hon fortfarande är rädd för att andra brukare ska bli våldsamma.

Malin har tänkt mycket på att det är stor skillnad på hur man ser på våld inom olika yrken.
  – Om en polis blir slagen görs det en anmälan och den som gjort det får betala för det,  oavsett om det är en förståndshandikappad eller en knarkare. Men mot oss är attityden att vi bara ska acceptera att vi blir slagna. Det är inte rätt. Ingen ska behöva bli utsatt för våld på jobbet.