Många författare har senaste tiden skrivit böcker om barndomen och föräldrarna, som i barnets perspektiv inte var särskilt bra föräldrar (eller, det har väl alltid gjorts. Skillnaden är nog snarare att det varit kända föräldrar på sistone). 

Johanna Ekström har sedan tidigt 90-tal gett ut framför allt många fina diktböcker. Nu har hon skrivit en ärlig berättelse om sin uppväxt och sina föräldrar. Föräldrarna i det här fallet är författaren och akademiledamoten Per Wästberg och författaren Margareta Ekström. Namnen är dock inte utskrivna i boken. Föräldrarna har stort socialt och framför allt kulturellt kapital. Också ekonomiskt, förstås, men föräldrarna i boken skulle aldrig erkänna att de tillhör överklassen, de är kort och gott intellektuella. Det är där bokens barn befinner sig. I ett fint hus, i en fin miljö där man aldrig grälar eller skriker.
  ”Jag måste vara någon, bli någon. Jag måste leverera en överraskning. Upphör den förmågan hos mig kommer jag hamna i skuggan av deras starka ljus”, tänker barnet.
  Och det är mycket viktigt att lära sig vad som är fint och vad som är fult, det som har betydelse är ytan. Under ytan finns lögnerna, som pappans älskarinnor och dubbelliv (som det så ofta gör i berättelser om intellektuella konstnärsmän).

Johanna Ekström berättar allt det här med precision. Och här är inte tal om direkt skuldbeläggande, även mer eller mindre idylliska minnen ges plats.
  Johanna Ekström har ett väldigt fint och exakt språk, och stämningar och vissa formuleringar känns bekanta från hennes diktböcker. I den här boken förstår man också hur språket varit det centrala som följt författaren från barndom till vuxendom.