Ett jobb som går hem

Nina d’Aubigné.

Klockan är 07. Någon har tänt en lykta på utsidan och inomhus sörplar det från kaffebryggaren.
  Många stövlar in och ljudnivån höjs! En del tar sig tid att hämta sitt kaffe och andra rusar till sina scheman. Ljudnivån höjs ytterligare ett snäpp!
  Det tar ca tio minuter och de flesta har satt sig med sitt schema och sitt kaffe. 
  Så, dags för morgonens genomgång och rapport.
  Väl ute igen kommer lugnet och tillfredsställen tillbaka! Jag hämtar min bil och kör iväg!
  Nu börjar mitt arbete …
 
Jag knackar på, slår in namnet på min telefon och öppnar. Där inne är det mörkt och sömndrucket. Jag säger god morgon och får en svag röst till svar! Kärleken är där direkt.
  När jag kommer in till sängen ser jag detta vackra ansikte, åldrat och rynkat av tidens gång. Ett vackert leende, tandlöst, möter mig och en hand som varit med länge sträcker sig mot mig.
  God morgon kära barn, tänk att det är du som kommer!
  Ja, samma varje morgon och man fylls av en känsla av kärlek.
  Lite morgonpyssel, hygien påklädning och koka gröt. Allt går på rutin och vi är nöjda med det både hon och jag! Hon säger att hon inte vill ha sina löständer när hon äter, och jag tänker att det vet hon bäst själv. Hon slipper …
  Vi småpratar under tiden och jag ger henne sin morgonmedicin.
  Hon vet att jag snart måste gå, tar min hand och säger: kära barn, du har så mycket att göra. Kommer du tillbaka sedan?
  Förmiddagen går väldigt fort. Många likadana möten, många söta gamla kära människor. Som väntar på att jag ska komma och vara deras hjälpande hand.
 
På lunchrasten är det mycket jobbprat, trots att hela gruppen bestämt att vi ska utesluta det. Men det är inte lätt när man arbetar med människor. Lunchen är ofta den enda gången under dagen som vi kollegor träffas.
  Nu är det middag för alla våra ”kunder”!
  Mat levereras färdig till hemmen eller till vår lokal , för oss att ta med.
Jag åker iväg till damen som jag väckte i morse. Samma procedur: ”Åh är det du som kommer; ja du får allt stressa.”
  Nu kommer frågan om vilken maträtt som kan passa i dag? Men jag får välja och talar om att det blir kyckling med medelhavspotatis och sky!
  ”Ja ja det blir fint” Du stannar väl en stund?”
  Jag lovar att stanna tills hon ätit färdigt. Tiden rinner på och det går så sakta att tugga kycklingen. Vi mosar och jag matar. Jag berättar lite om vad jag gjort under helgen och hon lyssnar och nickar. Ibland ler hon, igenkännande.

Maten är klar och disken är diskad. Jag får lova att jag snart är tillbaka! Nästa lilla dam står nästan färdig i hallen i väntan på sin promenad. Vi går en runda runt kvarteret där hon bor, alltid samma väg. Tillbaka i hallen hjälper jag av med skorna och lämnar henne rosig och fin i ansiktet.
  Nästa ställe är det att värma mat igen och så rullar eftermiddagen på.
  När sista lilla damen ätit kör jag tillbaka till vår lokal, skriver rapport om det är något särskilt som hänt under dagen, hänger ifrån mig min id-bricka och lägger min telefon på laddning.
  Som alltid känner jag mig nöjd och glad när jag är klar för dagen. Alla har fått lite av mig och jag har fått massor av dem!
  Detta är mitt jobb – ” Ett jobb som går hem”.