Transportministern Bertrand Saint-Jean kämpar för att förhindra en privatisering av de franska järnvägarna. När det visar sig att starka makter i hans parti är för en privatisering inleds ett politiskt rävspel där han tvingas vända i frågan om han vill behålla sin ministerpost. 

Handlingen utspelar sig i maktens slutna rum medan världen utanför mest fungerar som en suddig kuliss åt politikernas intrigspel. Det kan finnas en idé med att visa hur höga politiker lever avskärmade från folket, men det känns inte särskilt nytt och har gjorts bättre förr.  Det finns inte heller någon ambition att synliggöra eller problematisera de politiska frågorna som berörs, utan handlingen kretsar kring Bertrands identitetskris.

Ekonomin går kräftgång, välfärdssamhället nedmonteras, förorterna brinner och högerextrema Front national fick nästan 20 procent av rösterna i presidentvalet. Frankrike exploderar av högaktuella politiska frågor som skulle utgöra perfekt stoff för en politisk thriller. Att i stället göra en film som fokuserar på makthavares inre resor och regeringskansliets palatsintriger känns rätt ointressant. Varken Bertrands person eller det politiska spelet lyckas heller väcka något större engagemang. Slutresultatet blir en tråkig, fransk version av TV-serien Vita huset.